Lars Lerin är nog den konstnär som, för en bredare svensk publik, mer än någon annan representerar en förnyelse av akvarellmediet. Hans skildringar av Lofoten, av värmländska bygder, industribyggnader och HSB-hus har turnerat runt Norden och - skulle jag tro - in i hjärtat på många. Det här året har Lerin utsetts till årets konstnär av Lokstallet konsthall i Strömstad och detta manifesteras med en utställning.

Det är lätt att känna igen honom. Som akvarellmålare är han rasande skicklig, och hans tonläge är distinkt och inte särskilt insmickrande. Många av hans motiv är rätt dystra - avfolkade miljöer, byggnader tömda på liv, mulna landskap. Som om de utsatts för en hård granskning där alla försonande drag fått vika undan för krassa konstateranden: där har vi ett hus, där en granskog. Vid det här laget har hans skildringar av enskilda bostadshus, "boningar", blivit så pass många att de kunde utgöra en katalog över svenskt boende i glesbygd. Samtidigt vilar det en ömhet över hans bilder av näbbmusen och andra gnagare som oftast hade passerat som ointressanta, och ibland obekväma, detaljer i vardagen.

Men utställningen koncentrerar sig kring de akvareller och tryck som blivit till under resor till Indien och Iran. Titeln Jag vänjer mig vid Indien upprepas tio gånger i serien med storskaliga scener från indiska gator och landskap. Det öppnar upp för åtminstone två möjligheter - att bilderna är gestaltningar av miljöer där tillvänjningen vid det främmande äger rum, eller att själva bildskapandet utgör en del av den processen. Kanske är det samma sak. För mig tycks det som om bilden används som ett sätt att se, ett sätt att göra en omgivning begriplig.

Även om akvarellmediet har förblivit relativt orört av konstens formmässiga och innehållsliga sammandrabbningar under 1900-talet, ger akvarellen hos Lars Lerin inte uttryck för någon konservativ hållning. Bilderna styckas, skiktas i olika lager och sammanfogas med stora textsjok som blivit oläsliga i vattnets möte med pappret. Bilden där människor badar i Ganges ger intryck av att inte vara färdig eftersom ett stort fält lämnats tomt, med enstaka färgfläckar som punkterar den vita ytan. I ett annat verk nästan gömmer sig ett litet inklistrat glansigt pappersornament. Jag tänker verkligen inte på Lerin som någon assemblagekonstnär, men påminns senare om att han för ett antal år sedan gjorde kuber av bemålat akvarellpapper och gem.

Sättet att utmana formen intresserar mig ändå inte lika mycket som hur han förhåller sig till sina motiv. För i pendlingen mellan det som är på långt avstånd och det som är smått och riktigt nära uppstår sällan något mellanläge. När den mänskliga (manliga) kroppen väl avbildas inom räckhåll, är den erotisk och med få undantag huvudlös. Kan bilden också användas som ett sätt att värja sig?