I något skede av ens liv blir man förtvivlat varse hur förutsägbar man är som människa - hur allt man gör och gillar hänger ihop, både framåt och bakåt i tiden. Nätverkets trådar börjar lysa i det inbillade mörket, ändarna sprakar.
Till exempel skulle jag förr eller senare komma att intressera mig för markis de Sade. Det var nog klart långt innan mina gymnasiepolare ville kolla på Pasolinis Salò eller Sodoms 120 dagar från 1976 och äta chokladmousse. Sådant var alltså mitt öde, att intressera mig för - och kanske även gilla - den där 1700-talsmarkisen, Donatien Alphonse François de Sade.
Under mer än 30 år hölls han inspärrad på olika anstalter för libertinage, giftblandning och mer eller mindre grova sedlighetsbrott och skandaler. Och det var ju från fängelset han skrev. Jag minns hur jag brukade spatsera förbi fästningen i den välartade parisiska förstaden Vincennes där jag bodde tillfälligt i en gammal ammunitionsfabrik, och fundera på exakt var hans cell hade legat. Diderot hade förresten också suttit där. Att vara inspärrad hade i vilket fall sina konsekvenser för markisens författande. I ett brev till madame de Sade, förmodligen författat just i Vincennes, skriver han: "fanatismen kommer sig av mina tyranners förföljelse. Ju mer de förödmjukar mig, desto mer slår principerna fast i mitt hjärta".

Principerna, ja! Och vilka principer sen: libertinaget, gudsförnekelsen, grymheten och lidandet. Och låt mig stanna vid det sista ordet, som trots sin otvetydigt negativa prägel, via ordet passion är intimt förknippat med ordet lidelse. I markisens fall utgör detta ett ytterst signifikativt samband, som väl sammanfattas i begreppet sadism, den sexuella läggning där de båda storheterna organiseras och förenas i praktiken. "Det är åsynen av den som inte njuter av det jag har och som lider, som ger upphov till behaget att kunna säga till sig själv: jag är alltså lyckligare än han." (Och hur detta förhåller sig till den anakronistiska varianten sado-masochism hinner jag inte gå in på, men läs Gilles Deleuzes essä Kompletterar Sade och Masoch varandra?)

Det brukar ju påpekas att markisen verkade under franska revolutionstider, att hans motbilder är avhängiga sin tid. Att uppgörelsen med Gud och kyrkan var central, liksom uppgörelsen med alla ställföreträdande moraliska instanser. Hos Sade verkar Gud (trots ihärdigt förnekande) ha flyttat in i individen i stället, på ett rätt skräckinjagande vis. Brottet är lag, och lasten lika mycket natur som allt annat.
I De 120 dagarna i Sodom eller Liderlighetens skola, nyss utkommen på Vertigo, är sadisterna ("härskarna") fyra till antalet, och alla innehar de olika höga positioner i samhället, obegränsade tillgångar - samt obegränsade begär att på olika utstuderade vis tillfoga smärta och typ ejakulera i såret på flickor, pojkar, gamla tandlösa gummor, sjuka och döende, om än med sina egna små varianter. Om ett milt regn faller på de inblandade så kan man med andra ord vara säker på att det består av kroppsvätskor.
Texten - ekvilibristiskt, roligt och märkvärdigt samtida översatt av Hans Johansson - är författad under några som det verkar fradgande förryckta månader 1785, på en textrulle som gömdes mellan byggstenarna i cellen på Bastiljen, och den är långt ifrån färdig. Desto bättre, kan jag tycka. Skissen och utkastet är en högintressant textform och författarens kommentarer till sig själv röjer tydligt hans intentioner. Det ofärdiga blir liksom (och det här är ett ord jag sannerligen inte använder ofta) försonande, trots de oändliga och för all del minutiöst varierade katalogerna av tortyr och förnedring som planeras och genomförs i detalj.
Som den krassa slutsammanfattningen av de 46 personer som befann sig på slottet Silling: "Av dessa blev trettio dödade och sexton återvände till Paris." Alla blev alltså inte kvar de 120 dagarna ut, men precis hur det gick till står det fritt för var och en att läsa. Här finns blinkningar till de skabrösa berättarstunderna i Boccaccios Decamerone, sedelärande historier och pedagogik (typ Rousseau) och galenpannor som Caligula och hans fatala misstolkning av den romerska mytologin, som gjorde att han skar upp magen på sin havande syster och åt upp sitt eget barn. Och eftersom vi befinner oss i Sodom är det vaginala samlaget snarare undantag än regel. Kvinnor är över huvud taget mycket, mycket lite värda.

Men i grunden är det utforskandet av begäret som är intressant. Markisen väjer inte för ondskan och dess ofrånkomliga roll i mänskliga relationer. Men det totala överflödet, och det fullständiga och regelmässiga överskridandet blir ändå lite trist i längden. I Georges Batailles essä Markis de Sades bruksvärde blir det tydligt varför. Medan Bataille i överskridandet hittar någonting bortom fattningsförmågan, bortom ont och gott, ett förspillt överflöd, blir Sades orgier till slutna kretslopp. Odemokratiska ekosystem där ingen öppning är möjlig. En total och nattsvart konsumtion.