För en medborgare i min ålder är det lockande att isolera sig i några dagar för att läsa nyutgåvan av Gentlemen - en kysk och uppsluppet skimrande generationsroman, eller närapå-pojkbok, från det förhoppningsfulla sjuttiotalets sista skälvande år - mina egna tidiga vuxenår. Och sedan direkt efteråt den nyskrivna Gangsters - där samma berättelse i ett nafs transformeras till en medelåldersbok, som i agentthrillerns förklädnad i själva verket bara handlar om varför våra liv blev som de blev, och inte mycket mer storslagna.
Klas Östergren är liksom en litteraturens mekano-man. En skicklig berättelsekonstruktör vars historier kan bli hur fascinerande och hur tröttsamma som helst, med alla sina kugghjul och muttrar och mekaniska finesser.

Gentlemen inleds en regnig höstkväll 1978, på en boxningsklubb vid Hornstull, på Söder i Stockholm, där författaren möter den gåtfulle och oförliknelige kompositören, boxaren och bedragaren Henry Morgan. En tjurnackad gentleman med charm och stil som skapar förvirring och feststämning runt omkring sig, och fäster större vikt vid slipsknuten än vid sanningen. Den ensamme Klas blir blixtsnabbt indragen i Henrys liv. Innan han vet ordet av har han flyttat in i en charmigt omodern paradlägenhet på Hornsgatan, och också stiftat bekantskap med Henrys bror, den sanningssökande poeten och drogmissbrukaren Leo. Och med hans kumpaner, som gräver efter skatter i källaren.
Men en regnig vårdag 1979 är Klas åter ensam. Livrädd, misshandlad av okända män och övergiven av bägge bröderna Morgan: Leo har återvänt till sinnessjukhuset och Henry har schappat till okänd ort - som en Karlsson på taket i tweedkavaj, utan att ens säga adjö. Men Klas Östergren känner ändå en dunkel tacksamhet mot dem, och bestämmer sig för att resa ett äreminne - "ett tempel, ett monument över bröderna Morgan".

Han skriver sitt första manus till Gentlemen. När det är färdigt knackar det på dörren och in stiger Maud - romanens kvinnliga huvudperson som han aldrig tidigare träffat. Hon är så vacker att "det gör ont i kroppen när man ser på henne". Och älskarinna till två män: den försvunne Henry Morgan, och den mystiske affärsmannen, politikern och diplomaten Wilhelm Sterner. Hon söker skydd hos Klas, och börjar läsa hans roman. "Det är så mycket du inte kan ha en aning om", säger hon.
Så slutar berättelsen med att den unge författaren sitter på sängkanten hos världens vackraste kvinna, och inte har en aning om vad han givit sig in på.
Gangsters handlar om vad som hände sedan: DÅ - när den unge Klas reste sig från sängkanten, och NU - tjugofem år senare. Det är den uppföljare som vi fått vänta på i tjugofem år,
Som beskriver hur romanen Gentlemen till slut fullbordas. Hur den oskuldsfulle unge författaren uppsöks av sina romanfigurer, som frestar och hotar honom och två gånger tvingar honom att revidera sitt manuskript.
Men också hur den mogne författaren Klas Östergren, vår samtida, konfronteras med skuggor ur sitt förflutna och med nya vittnen som alla berättar sin version om det som en gång hänt. Så får han chans att revidera sin berättelse en tredje gång. Och äntligen berätta den historia som han själv har valt. I hela dess brokiga, trasiga mångfald. Så uppstår en ny roman - som sträcker sig från 1979 till nu, i år.

Och denna andra roman handlar inte bara om hemliga vapenaffärer, utpressning, omöjlig kärlek, svek och ensamhet, makt och vanmakt och det konstnärliga skapandets villkor. Den är också ett slags uppföljande generationsroman, där dagens femtioåringar kan se sitt borttappade engagemang, sina besvikelser och sin feghet i ett försonande skimmer. Infogade i en spännande agentroman, bland verkliga faror och hot. Där konspiratörer och fala bedragare lurar oss bort från kärlekens äventyrsväg, och får oss att fly för livet, till en jämngrå tillvaro som hukande knegare, eller som iakttagare och rosenodlare. I ett nytt och skrämmande samhälle, med misstro och utbrändhet och fula köpcentra, där våra barn förhoppningsvis klarar sig bättre än vad vi själva gör.
Det är ömsom underhållande och enformigt. Men här finns många fantastiska historier, som man inte glömmer i första taget.
Och de flesta av dem är rysare: som den om den ståndaktige åldringen som ruttnar bort levande, med en nyckel gömd bakom revbenen. Eller den om flickan som får isen att yla som en räv. Eller berättelsen om det unga paret som flyr civilisationen och uppslukas av ett paradis som förvandlas till ett helvete.
"Och du som inte ens var med!", säger en av huvudpersonerna (Maud) till författaren.

Berättaren Klas Östergren är lika cool och undanglidande som sina äldre kollegor Birgitta Stenberg och Stig Claesson. Lika hemma i Paris som i Stockholm. Fast i själva verket är deras Paris ett Paris som inte längre finns. Och deras Stockholm är en stad som har förändrats snabbare än någon kunnat fästa på papper - så varje litterär beskrivning av den framstår som hopplöst passé.
De skriver äventyrsromaner utan något riktigt slut. Som i själva verket är konstnärsromaner - där den brokiga världen av skurkar, missbrukare, bohemer och gåtfulla damer egentligen bara tjänar som en väg till författarens eget konstnärskap. Som träningsredskap och arbetsmaterial.
Och själva träningen och arbetet handlar mest om att med outtröttlig energi blanda sanning och lögn, utan rast eller ro.
Och det är väl det som läsaren kan njuta av, eller irritera sig på, eller ha nytta av: Att i författarens konstfärdiga lögn-och-sanningsflätor tycka sig skymta nya sanningar, eller nya varianter av gamla sanningar och lögner.
Jag är inte säker på att detta är årets bästa roman, men den väcker i varje fall en massa motstridiga känslor och tankar.