Är det för poesins eller politikens skull som det är viktigt med politisk poesi? Det blir sällan helt klart när saken då och då diskuteras på kultursidorna.
Tydligare blir det om man tar den enskilda dikten som utgångspunkt. För att den skall kunna bli bra som just politisk dikt, så måste den verka åt båda hållen. Det politiska måste ge dikten energi och riktning, samtidigt som dikten måste ha en roll som är mer än en gest vid sidan av den verkliga politiken.
I Sverige har vi ett klassiskt exempel på en sådan dikt, nämligen Heidenstams Medborgarsång, vars rader

Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,
att medborgarrätt heter pengar

dels blir oförglömliga genom sitt politiska patos, dels fick verkligt inflytande i rösträttsfrågan. Ironiskt är förstås att detta progressiva mästerstycke skrevs av en man som, med rätt eller orätt, gått till historien som stockkonservativ reaktionär.
I antologin Bakom TV'n ändrades ljuset följs varje dikt av ett par sidors kommentar från Göran Greider. Ibland innehåller de intressanta iakttagelser - som att Blå Tågets slagdänga om Staten och kapitalet är en kampsång utan uppmaning till kamp. Ibland, som i Heidenstams fall, blir de mest en bokföring av författarnas liv och dikt i kolumner för "radikalt" och "reaktionärt".
Nog skulle exempelvis Karl Gerhards antinazistiska nummer om den trojanska hästen haft mera att vinna på ordförklaringar för moderna läsare (hur många kommer att missa dubbeltydigheten i slutorden Min Kamp?) än en redogörelse för Karl Gerhards klassbakgrund och umgängeskretsar.
Och när Greider upprörs över att Bo Lundgren har citerat Karin Boyes egentligen mer klichémässigt existentiella än politiska dikt I rörelse påminner han i sin revisorsiver mest om ungmoderaterna som klagade på Bildts slips med Bamse-motiv.
Själva dikturvalet är generösare. Den folkhemskritiska linjen från Ekelöf till Katarina Frostenson är visserligen utesluten; liksom sådana som Malmberg, Gullberg och Edfelt. Men allt från revolutionär blodtörst till försiktig reformism omfamnas, vare sig det är i form av sonetter, kupletter, nödrimmad progg, eller något av alla steg mellan fri vers och trasig prosa. Därtill flera avvikande och intressanta val, som dikterna av redaktörens generationskamrater Jäderlund och Stig Larsson.

Annars är 70-talet den gyllene tid som Greider drömmer om, och till dess försvar kan väl sägas att ett kollektivistiskt flockbeteende är mer konsekvent än ett individualistiskt. Men nyttjandet av gårdagens politiska poesi som slagträ i dagens poetiska dagspolitik blir i längden rätt tjatigt.
Viktigare är att diktantologin fungerar som diktantologi, och det gör den, både genom att blanda in nya kort i den redan brokiga leken och att blanda om de gamla. Det är givande att i samma svep läsa exempelvis Raattamaa och Thoursie, Anyuru och Saarikoski ... Och det även om långt ifrån allt i ledet håller Heidenstam-klass och Greider själv lika mycket agerar ordningspolis som banérförare.