Det måste erkännas, samtida relationsromaner ligger inte högt i kurs hos mig. Något extra måste till - en idé, ett tema, en problematik - utöver det faktiskt ofattbart tjatiga valet och kvalet mellan singel- och parliv. Men nu råkar Mian Lodalen i sin andra roman ha tagit tag i ett av mina absoluta favoritteman, trekanten. Generellt sett går tankarna kanske till Jules och Jim eller oidipala triangeldramer, men med romanen Trekant, följer Lodalen upp sin mission från Smulklubbens skamlösa systrar (ett rätt förfärligt namn på en klubb om ni frågar mig), nämligen att skriva samtida relationsromaner om flator. Et voilà, plötsligt blir det mer intressant. Precis som med amerikanska flatserien L-Word, som snart börjar på trean igen - och som har betydligt mer gemensamt med Trekant än att kärleksparet i romanen gärna kollar på den. För säga vad man vill, Sverige är inte stort och flattemat, för att inte tala om flatromanen, är ännu relativt outforskat område. Och bristen på konkurrens ska Lodalen nog vara tacksam för. Krönikören i henne gör sig ständigt påmind, och om krönikor kan vara tröttsamma, gissa själv hur det blir i romanform. Oneliners-varning utfärdas alltså.

Men romanens insats ligger förstås inte i det käcka, frimodiga tilltalet, flatsexskildringarna eller anglicismerna som sprutar över boksidorna, utan i försöket att undersöka och gestalta villkoren för och alternativen till "gammal hederlig och av samhället önskvärd och trofast tvåsamhet" från ett lesbiskt perspektiv. My och Bob (den obligatoriska Göteborgsflatan, änna) som lever i ett parförhållande sedan några år, och vars sexliv börjat gå på tomgång, bestämmer sig för att prova på ett ménage-à-trois. Någonting som visar sig vara både invecklat, befriande och förvirrande. Mys väninnor försöker sig i sin tur på en mer borgerlig familjebildning; de vill skaffa barn ihop, men stöter självklart på patrull. De hittar en bög som kan tänka sig att bli pappa, men frågan om delad vårdnad uppstår. Det hela utvecklar sig till ett alldeles utmärkt (och lite väl konstruerat) tillfälle att grundligt diskutera hur homofamiljer - och därmed homosexualiteten som sådan - hamnat i juridiskt undantagstillstånd och blir styvmoderligt behandlade av samhället. Värsta fienderna i sammanhanget är kristdemokrater och biologister. För att inte tala om de som tycker att det är okej att knacka homosexuella, men för den debatten hänvisar jag till Johan Hiltons kommande bok No tears for queers.

Trots spänningen i trekanten och det "nya queera liv" som My flashar med, är vänskapen och solidariteten i den lesbiska världen mest värt av allt. Systrarna utgör den riktiga familjen och det är gott och väl. Men en god bok är inte nödvändigtvis detsamma som goda ideal. Eller med att allt går ihop på slutet. Trekant är en idéroman och en underhållningsroman där det ena inte bär utan det andra, men framförallt är det en roman som vill lite för mycket.