För första gången på många år visar Röhsska museet en separatutställning av en internationell möbelformgivare, danskfödde Mathias Bengtsson, verksam i London. Antalet arbeten är få, men så handlar det också om tillverkningstekniskt komplicerade och tidskrävande projekt. En del av möblerna befinner sig efter flera år fortfarande på prototypstadiet. Sammantagna speglar de en fascination för teknologins möjligheter, och en vilja att gå utanför möbelindustrins ramar, som är uppfriskande.

Genombrottsverket Slice Chair från 1999 består av tunna formskurna skivor, staplade på höjden med millimeterstora förskjutningar till varandra. Resultatet kan ses som en grotesk karikatyr av en modernistisk fåtölj. Möbeln tycks smälta ihop, som försjönk den i bilden av sig själv - snarare än en konstruktion låter den sig beskrivas som en massa fångad i långsam rörelse. Mathias Bengtssons senare projekt är mer konstruktivistiska, som serien av möbler utförda i flätad kolfiber. Här utnyttjas materialets egenskaper till att skapa genombrutna, åskådliga strukturer. Betoningen av taktila värden och de återkommande analogierna till den mänskliga kroppen ger möblerna kvaliteter som inte alltid återfinns inom formgivning som likt denna präglas av avancerade teknologiska processer.

Arkitekt- och designkontoret Claesson Koivisto Runes utställning en trappa upp ger ett annat perspektiv på formgivningens metoder. Trion visar utkast, modeller och prover, hundratals till antalet, de flesta i miniatyrformat. I jämförelse med den elegans som präglar kontorets inredningar och produkter ter sig modellerna ofta charmiga och anspråkslösa. Många är till synes hastigt utförda i enkla material som wellpapp och tejp. Till skillnad från de flesta av sina kollegor har Claesson Koivisto Rune alltså inte lämnat de handgjorda, tredimensionella modellerna till förmån för virtuella skisser. Hur det påverkat kontorets produktion är en intressant fråga. Men det stannar vid just en fråga, eftersom utställningen i sig inte ger några svar. Modellerna är konsekvent lyfta ur sitt sammanhang. Om man inte redan har detaljerad kunskap om Claesson Koivisto Runes projekt, finns ingen möjlighet att jämföra med deras färdiga byggnader och produkter. Det finns inte heller någon information om vilka skisser som faktiskt realiserats.
Presentationen bygger på en kult av det första, föregivet kompromisslösa utkastet. Vad som antyds är att den efterföljande vägen mot realisering mest består av en räcka ointressanta kompromisser. Romantiseringen av det konstnärliga momentet i designprocessen - uppfattat som den "rena" idén - förstärks i katalogen, vars texter rör sig på en flyktig nivå, utan fördjupningar i enskilda projekt. Som vore designprocessen något abstrakt och otillgängligt, något det inte går att tala om annat än i allmänna metaforer.

Till museets försvar måste sägas att utställningen väl fyller en viktig funktion, nämligen att väcka debatt. Sedd i relation till museernas vanliga sätt att visa design representerar den också något nytt. Men dess sätt att mystifiera snarare än förklara designprocessen kan samtidigt ses som ett steg bakåt.
För både Mathias Bengtssons och Claesson Koivisto Runes utställningar gäller att texter och kataloger med obetydliga undantag endast finns tillgängliga på engelska. Här kan museets prioriteringar ytterligare ifrågasättas. För vad är viktigast - att bekräfta bilden av de gästande formgivarna som internationella aktörer, eller att sörja för den lokala publikens möjligheter att tillägna sig det som visas?