Från miljonpublik i tv till 150 på Pustervik.

Folkhögskola, jazzkvintett och Idol. Vägen till solodebuten som kom i våras tycks inte spikrak. Men det struntar Linnea Henriksson i. Idol (fjärdeplats 2010) var aldrig vare sig slutmål eller språngbräda, snarare en självutmaning och lektion i musiklivets hårda skola.

Sedan slog hon låtskrivarpåsarna ihop med Orup, släppte Till mina älskade och älskare, turnerade med Ledin och Allsångade på Skansen med sina sprudlande popsånger. I vilka den som lyssnar noga finner svärta bortom hjärta och smärta, trots att de ofta handlar om kärlek av det olyckliga slaget.

Till en början känns de där 150 i publiken som … 40. Men inte heller det bryr sig Linnea Henriksson om. I stället vräker hon på med allt hon har, bokstavligen. Tio låtar (+ intro) på femtio minuter med energi som förmodligen skulle kunna ersätta en kärnreaktor.

Med lite fler låtar att välja mellan, en större publik som är med på noterna från början och ett ljud där man hör sången hela konserten (även om det blev bättre efter en liten rörelse i rummet) kommer hon snart lägga Popsverige för sina fötter.

Hon sjunger, studsar, skriker så man blir lycklig. Hon pajar skor och skojar om ocoola strumpor, får synten att fara i golvet, försöker hjula och drattar på ändan. Men Linnea Henriksson bara skrattar som om ingenting kan hindra henne i kväll.

Det skulle vara lätt att säga att hon är ett virrigt yrväder som bara går på känsla. Men hon är ett virrigt yrväder som går på känsla och vågar vara sig själv samtidigt som hon vet exakt vad hon gör med all den musikalitet hon verkar ha ut i minsta lilltå.

Om en vecka fyller hon 26 och Linnea Henriksson lär dansa vidare enligt devisen på egna sajten: Allt man gör leder vidare dit man ska.