I fotodiket vid Azaleascenen under Way Out West i somras dånade Anna von Hausswolffs kyrkorgel rakt igenom märg och ben. 200 meter därifrån lät den mest fjuttig, märklig. Till och med fånig.

Vi pratar om musik som kräver närhet och så kallad sonic boom. Ljudmässig extas, pangpang i hörselgångarna och resten av kroppen. Musik som inte klarar sig i en Iphone-högtalare, på fest eller i bilen. Antitesen till slit och släng-skval, på gott och ont. Med ett par feta lurar på huvudet eller intill en gigantisk subwoofer går det inte att komma undan.

På Storan denna lördagkväll känns det snarare som att gå på en tretjärnig krog, käka 11-rätters och vara bomförkyld. Man tappar halva upplevelsen. I Anna von Hausswolffs fall handlar det om att de långa, instrumentala, monotona, Tangerine Dream-drömska partierna helt enkelt inte får den effekt de förtjänar. Snarare blir allt gnid med trumpinnen på cymbalen, ebowade nedstämningar och stallrassel ett sökande efter effekten som aldrig kommer.

Man kan skylla det på yttre omständigheter, för klent ljudsystem och möjligen felvald konsertlokal, men inte bara. Det är som om den i övrigt utmärkta orkestern liksom känner att inte heller de riktigt får den upplevelse på scenen som de skulle vilja ha haft och därför håller igen. De tror inte riktigt på sig själva.

Men inget ont som inte för något gott med sig. I stället får vi i publiken chansen att lyssna till Anna von Hausswolffs helt superba stämma, i de ljusa registren är hon ett unikum i klarhet och känsla och när bandet mot slutet bestämmer sig för att lyssna på ljuden i huvudet i stället för på scenen så lossnar det ordentligt. Som en Vicks-inhalator mot den där förkylningen och äntligen känner man alla smaker.