Förra veckan spenderade jag lördagsnatten långt utanför min nattlivsrelaterade trygghetszon. Jag hade rest till Haparanda och tagit en kort promenad över gränsen till Finland. Plötsligt befann jag mig på en klubb, med det fantastiska namnet Umpitunneli.

Stället var en dröm av fantastisk sunkighet, en parallell värld av kitschig inredning som ömsom förde tankarna till den amerikanska södern, ömsom till en dammig mexikansk by. Släng in ett par discokulor, en gigantisk modell av ett stridsflygplan och några Elvis-statyer och du är där.

Jag dansade till musik som bara kan beskrivas som hits, fascinerades av ett klientel som aldrig syns i Göteborg och hade överlag väldigt roligt. Jag var klubbturist på segertåg! Men efteråt var det inte olikheterna mot mina vanliga vattenhål jag pratade om, utan precis tvärt om. För vid kvart i tre, insåg jag det. Att strax innan stängning är alla klubbar sig lika.

Jag hyllar fester, konserter och arrangörer dagligen, pratar om trender och strömningar på Göteborgs klubbscen. Vi vill så gärna tänka att våra fester är något helt annat än en extremt sunkig klubb långt, långt upp i norr. Och det är de kanske också, i början av kvällen. Då sitter såväl lockarna som flugan där de ska. Då ser vi rätt ut, och beter oss rätt. Men timmarna går, och vet ni vad? Kvart i tre är vi alla på Umpitunneli.