Där bilismen diskuteras går ofta vettet ur. Så även i den debatt, eller snarare kampanj, som pågår i Göteborgspressen där den gyllene regeln att skilja på fakta och åsikter sorglöst kastats över bord. För en meningsfull diskussion krävs dock att man baserar sig på verkligheten. En bra metod är att använda sig av filosofen Kants utmärkta test: det man förespråkar ska vara både önskvärt och möjligt att upphöja till allmän regel.

Så kan man anse att det vore önskvärt om alla våra resor, till varje butik, barnhämtning och badsjö, företogs med egen stadsjeep. Möjligt är det däremot inte, åtminstone om vi utgår från vetenskapligt prövade fakta och är överens om det önskvärda i den mänskliga civilisationens fortlevnad.

Jag är ingen bilhatare, det hade gjort det svårt att arbeta kvar i bilindustrin år efter år, däremot har jag svårt att bortse från fakta. I dag finns det en miljon fler bilar i Sverige än när FN:s klimatkonvention undertecknades för tjugo år sedan och trots alla påklistrade dekaler är dessa varken ”ekologiska” eller ”gröna”. Trafikverket summerar i årets miljörapport: ”Ser man framåt bedöms det inte bli någon minskning av transportsektorns utsläpp inom EU eller i Sverige, varken till 2030 eller 2050, trots beslutade åtgärder och styrmedel för effektivisering och ökad andel förnybar energi.” I stället visar rapporten på ett bråddjupt gap mellan beslutad utsläppsminskning och beräknad ökning. Trots effektivare bilar, trots bättre bränslen, trots biltullar, skatter och andra illasinnade påfund som bilkramarna tycker sig utsatta för, kommer trafikens utsläpp att fortsätta öka kraftigt. På ren svenska: Med nuvarande utveckling går det åt fanders!

Som sista reservbataljon brukar bilkramarna kasta in glesbygdens folk tillsammans med ensamstående mödrar med tunga matkassar, gamla och handikappade. Och visst, som handikapphjälpmedel har en liten park av små, förnybart drivna bilar en rimlig roll, liksom för att täta ofrånkomliga glapp i ett hållbart transportsystem. Men inte som samhällets dominerande färdmedel, varken med etanol, eldrift eller andra tekniska lösningar som alltid tycks finnas runt hörnet.

Lösningen finns inte heller i projekt som det västsvenska paketets tåg- och biltunnlar som under parollen ”regionförstoring” ska få oss att konkurrera om jobben över allt större områden.

Vad som krävs är en samhällsplanering som bryter med ABC-städernas förlegade 50-tals-ideal där arbete, bostad och centrum skildes åt och i stället bygga ett samhälle med närhet och mindre transporter som ledstjärna. Det är kanske att svära i tillväxtkyrkan men en sådan politik är både önskvärd och möjlig. Rentav nödvändig.