Du skall icke bära falsk vittnesbörd mot din nästa.

Så lyder det åttonde budordet. Du ska inte ljuga.

Vilket kan vara bra att påminna sig om innan du börjar ifrågasätta vad du nu ska få höra, kostnaden för den nya syrisk-ortodoxa kyrkan i Bergsjön. Prisuppgiften kommer från en gudfruktig och respekterad man i församlingen:

Drygt 40 miljoner svenska kronor.

”Och vi har inget Saudiarabien bakom oss. Vi har församlingen. Och Nordea. Vi fick ett investeringsbidrag från kommunen på en miljon men de ville ha lika mycket för tomten så från dem har vi knappt fått en krona.”

Så det så.

Att kyrkan är en kollektiv bedrift står klart redan när min taxi svänger in från Bergsjövägen. Chauffören har tydligen åkt förbi massor av gånger under de fem år som det långdragna bygget pågått men aldrig förstått att det rörde sig om en kyrka, trott att det var ännu ett bostadshus. Inte så smickrande kanske, särskilt med tanke på hur bostadshusen i Bergsjön ser ut, men han är ursäktad för mot vägen skyltar kyrkan upp sig i rå betong, stuprör i plast, kladdiga gummifogar och fönster med grova aluminiumramar. Torftigt. Och ovärdigt. Men en bisak, för det är skalan som stjäl uppmärksamheten, kyrkan är väldig, massiv, monumental, större än Herren själv där den ruvar uppe på kullen, 60 meter lång och över 30 meter bred, stor som en hockeyrink (europeisk standard). Från byggbråtet på asfalten upp till den kopparklädda kupolen över koret mäter den 18 meter – klöverbladskorset exkluderat.

Därtill är valet av plats perfekt. Mittemellan Komettorget och Rymdtorget. Bergsjön är ju så märkligt strukturerad, byggd på vardera sidan om en höjd. Där kyrkan nu tronar växte tidigare en slyig björkdunge genomskuren av en asfalterad gångstig med varningstejpade vägbommar och motorvägsbelysning, en plats som säkert såg förtjusande ut på stadsplanerarens snövita frigolitmodell i det varma skenet från arkitektlamporna men i praktiken fungerat som en mur. Tillskillnad från den långsträckta kyrkan som fungerar som en bro; promenaden mellan torgen har gjorts rejält mycket tryggare.

Att det är ett hus med syfte att hela är tydligt. Inte bara tudelade Bergsjön utan också församlingen. Den består i dag av 1 200 personer spridda över stan, de flesta i Bergsjön, Hjällbo och Hammarkullen. I 15 år har man huserat i ett närliggande industriområde, mittemot Österbergs förpackningsmaskiner, i ett rödmålat plåtskjul med plåtdörrar och korrugerat plåttak, med ett plåtkors på ena gaveln och en parabolantenn på andra. Och även om det så hade funnits en kyrkklocka att ringa i om söndagen hade ingen hört den, området ligger för det mesta öde.

Därtill var skjulet tydligen för litet. ”När någon i vår församling gifter sig, då kommer man liksom inte med en brödrost”, förklarar George Ketto. ”Då betalar man ett par tusen och får gå på en rejäl fest. Runt 700 gäster är inget ovanligt.”

Ketto är församlingens kontaktman tillika ordförande i byggkommittén och han tar emot på den lilla stensatta torgbildningen framför entrén. Han har bakåtkammat hår, uppknäppt skjorta och svart satinjacka och med sig har han arkitekten Mats Rådmark i framåtkammat hår, välstruken skjorta och ribbstickad tröja. Den ene energisk och resolut, den andre tillbakadragen och eftertänksam. Karaktärsdrag som även går igen i byggnaden, tämligen självsvåldigt realiserad i takt med att miljonerna strömmat in, utan möjlighet för arkitekten att styra över detaljerna.

Rundvisningen börjar under klockan över entrén under den mindre av de två kupolerna. För en klocka har man nu, donerad av kyrkan i Hammarkullen som nyligen köptes av Föreningen islamiska skolan. Ketto är glad för sin klocka men inte ”muslimernas övertagande av en kyrka”. En skepsis som har både en historisk som aktuell förklaring. I årtusenden har syrisk-ortodoxa kristna fördrivits från länder som Iran, Irak och Turkiet och idag utgör de kristna inte ens tio procent av den syriska befolkningen. En siffra som riskerar att minska ytterligare som följd av det pågående inbördeskriget där rebellstyrkorna domineras av muslimer och där de kristna fruktar en framtida islamistisk regim.

”Vi är ett kyrkofolk, kyrkorna utgör basen för vår identitet”, säger Ketto. ”Vi har runt 50 kyrkor bara i Sverige. Bara Svenska kyrkan kan matcha det.”

Samtidigt är han noga med att understryka att den nya kyrkan, döpt efter helgonet Malke, är ”till för alla”. Inte kyrkorummet förstås, det är endast för församlingen, men resten. Och det vill inte säga lite; från entrén passerar vi genom byggnadens lågdel, genom en vitmålad korridor med marmor- och granitgolv som leder förbi allrum, samlingssal, kafé, restaurangkök och vidare uppför en spiraltrappa till ett par konferensrum. Allt öppet. För alla. Alltid – målsättningen är att bedriva dygnet runt-verksamhet.

”En grupp pensionärer kommer att jobba skift”, förklarar Ketto. Rådmark fyller i, ”Hit ska man kunna komma om man mår dåligt.” ”Eller bara behöver hjälp med läxorna”, säger Ketto. ”Ung som gammal”, säger Rådmark.

Varpå vi alla nickar i samförstånd, som de goda kristna vi är, och jag skattar min lyckliga stjärna att det inte är verksamheten jag är här för att syna, Georges och alla andra församlingsmedlemmars ideella arbete (till vardags är han revisor), för jag hade inte haft mage att skriva en enda kritisk rad.

Min uppgift är förresten svår nog som den är, att bedöma arkitekturen. Dels för att initiativets beundransvärda välvilja riskerar färga bedömningen. Dels för att mina västerländska skönhetsideal knappast kan appliceras här, här talas ett annat formspråk.

Som i byggnadens två huvudnummer, kyrkorummet och samlingssalen.

Båda rätt förskräckliga.

Tycker jag.

Och kanske Mats Rådmark också, för det är knappast han som har beställt de där väggmålningarna som ser ut att vara hämtade ur Barnens bibel. Eller kyrkbänkarna tillverkade i Turkiet i något obestämt träslag som liknar plast. Eller kristallkronorna och vinröda sammetsdraperierna och de guldsprayade pelarna framme vid koret. När vi kliver in i den gigantiska samlingssalen (35 gånger 20 meter) ser han smått bestört ut när han upptäcker de böljande tygsjoken där uppe under taket och guldgardinerna framför fönstren och de 700 stolarna från Kina i vinrött och guld. ”Skulle inte detta användas som gympasal?” frågar han Ketto. ”Vi får se”, svarar Ketto och skrider ut på det vidsträckta sportgolvet. Han ser ut som om han ska börja dansa.

Snarare har Rådmarks uppgift varit att träda tillbaka. Han har skapat volymerna, Ketto och kompani har fyllt dem efter eget huvud och egen plånbok. En prestigelöshet som knappast skulle ha accepterats av egensinniga arkitekter som Gert Wingårdh eller Johan Celsing men som vittnar om en förståelse för beställarens behov. Och när hans designlösningar blir alltför generiska finns alltid skalan där att falla tillbaka på. Byggnadens blotta monumentalitet imponerar. Som i den ovanbelysta kyrkosalen. Eller den borglika fasaden mot söder som klätts i natursten från Turkiet. Att fasadkompositionen är en stilistisk bastard, en knepig krock mellan syrisk-ortodoxa och skandinaviska byggnadstraditioner, är synd men har också sin poäng; den redovisar de kompromisser som krävs för att ett byggnadsverk av det här slaget ska få bygglov.

För så är det. Att bygga kyrkor är känsliga grejer i Göteborg, ingenting man gör bara sådär. Åtminstone om man ska tolka Rådmark som beskriver mötena med kommunens plan- och bygglovsansvariga som ”tankeväckande”. Ritandet påbörjade han redan 2003, för nästan tio år sedan, och även om han inte påstår att tjänstemännen motarbetat projektet tycker han att hanteringen präglats av nervositet – hur kommer kyrkobyggnaden att tas emot, kommer den att accepteras av allmänheten …

Det är en minst sagt underlig hållning. Tjänstemännen borde istället ha bekymrat sig om motsatsen, varför just Bergsjön lider sådan brist på träffpunkter av det här slaget. I en stadsdel varifrån en fjärdedel av befolkningen flyttar varje år, där få stannar länge nog att utveckla en gemenskap, bör en nybyggd kyrka snarare ses som en skänk från ovan.