Hur skall det gå? Mikael van Reis såg säsongspremiären av Kobra. Den handlade om Domedagens aktualitet.

Tanken om jordens undergång hör till de mänskliga favoritfantasierna så Kobra hade skäl att behandla detta muntra ämne i sin säsongspremiär i onsdags. Fast det skedde utan bistånd från apokalypsens fyra ryttare. Perspektivet var amerikanskt. Enligt mayaindianernas kalender inträffar undergången den 21 december i år. Om inte allt tar slut då får vi väl fira jul och vänta på nästa yttersta datum i kriskalendern.

Kobra gjorde som väntat ett habilt reportage med suggestiv musik, dramatiska bilder och Kristofer Lundström utsänd i världen som leende ciceron. Kobra-style. Ämnet är tacksamt. Mycket bottnar i kapprustningen mellan USA och Sovjetunionen och Lundström begav sig därför till det stora landet i väster för uppsöka resterna av kärnvapenkapplöpningen. Några jättelika silor i Kansas innehåller inte längre stridsspetsar utan har renoverats till underjordiska bostäder. Det är kanske inte en slump att denna överlevnadskultur – survivalists – frodas i USA. Livet får mening först om det är en strid för livet. Annars kan man paradoxalt överleva i en nedgrävd låda.

Här finns alltså gott om khakiklädda galningar att uppsöka, men Lundström hittade fram till den vänlige Ed Peden vars familj bosatt sig i en silo i Shawnee County. En gång stod här en 25 meters Atlas F-missil. Peden anade att denna överlevnadskultur var ett sätt för amerikaner att regissera ett småtråkigt liv till äventyr. Själv besvärjer han bostadens nukleära ondska med underjordiska trumseanser. Så tänker en tvättäkta amerikansk peacenik.

Själv undrar jag om inte Kobra åkte onödigt långt bort. Dessa raketvapen i underjordiska silor fanns också i det sovjetryska Baltikum. De har inte lyxrenoverats utan befinner sig i fuktigt och spöklikt förfall, men utgör en mycket stark påminnelse om ett reellt hot som också skulle ödelägga Sverige.

Sammantaget fanns under 80-talet sprängkapacitet av 220 megaton eller 16 000 Hiroshimabomber koncentrerade till en yta stor som Gotland. Himlen hade släckts för gott. Så sent som på 80-talet var de ryska raketsoldaterna övertygade om ett kommande kärnvapenkrig. Det trodde vi inte här, men de amerikanska och ryska missilerna kunde ha mötts i luftrummet ovan Sverige …

Denna berättelse hade varit en mer drabbande påminnelse i Kobra än den lite exotiska om 60-talsamerika. Reportageformatet i Kobra är nu flott och formsäkert, men någon sorts katastrofkänsla infinner sig inte. Det mesta blir … mest lite kittlande som i ett reportagemagazine om sällsamma samband. Jag ser likväl fram emot nästa avsnitt om Domedagen i fiktionens värld.