Trötta berättade de om solidariteten de mötte i etiopiskt fängelse, om saknaden och sin lust att berätta allt från reportageresan som skulle kosta 100 000 kronor men som höll på att kosta dem livet.

– Kan ni släppa fram rullstolen? undrar GP:s kulturchef Gabriel Byström som sköter intervjun.

Flera hundra människor trängdes på andra våningen där GP har sin monter på bokmässan. Alla sittplatser blev upptagna, redan en halvtimme innan utsatt tid.

Alla andades värme och förväntan.

En av de första frågorna blev den om problematiken med att ta sig in i ett land olagligt.

– Det är en vedertagen journalistisk metod. Så länge det finns regeringar som skapar lagar för att hindra insyn och kränka mänskliga rättigheter är det okey att bryta mot de lagarna, sa Martin Schibbye.

– Johan hade varit i ett flyktingläger i Somalia för att göra ett annat reportage. Väl där ser de att det kommer flyktingar från den del av Etiopien där internationella oljebolag prospekterar mark. Där skyddar regeringstrupper internationella oljebolag mot gerillan som tycker att de stjäl naturtillgångar. Mitt emellan lider civilbefolkningen.

Stängt område

Området Ogaden är stängt, inte ens hjälparbetare släpps in. Martin och Johan ville höra dessa människors berättelser. Men de bedömde läget fel. Videon där Johan Persson ses med ett vapen har också diskuterats.

– Den är filmad i Somalia när vi väntade på att komma in. Vapnen ägs av de säkerhetsvakter som vi skapade en relation med.

– Han provade snus, jag tuggade lite kat. Jag har hållit i vapen med nynazister i USA också. Men det var korkat att ta med sig det materialet in i Etiopien och bjuda på det köttbenet, sa Johan Persson.

Efter att ha betalat en smugglare som tog dem över gränsen mötte de upp med gerillan, ONLF. Men de blev upptäckta och efter flera dygn på flykt övermannades de av 150 regeringssoldater, skottlossning utbröt.

– Rebellerna sprang. Men vi sträckte händerna i vädret och skrek att vi var journalister, sa Martin Schibbye.

Två misstag

De berättade att de gjorde två misstag; de bedömde inte säkerhetsläget rätt och de trodde inte att de skulle åtalas om de upptäcktes. Men nya terroristlagar har gett ett hårdare klimat.

– Det har blivit värre i Etiopien sedan 2005. Nu räcker det med att man skriver "det är nog nu" på en husvägg för att bli fängslad. Flera av våra kamrater i fängelset var journalister och politiker.

Så beskriver de vad som hänt sedan de kommit hem. Om att de faktiskt saknar människor från fängelset och den solidaritet och djupa lojalitet som byggdes upp mellan fångarna. Om den enorma trötthet som inte verkar gå över just nu och om hur fängelset gjorde att de slutade att tänka på friheten.

– Den var långt borta. Det var nästan så att jag blev mer glad för en flaska schampo än om jag blivit om någon sagt att jag var fri, menar Martin Schibbye.

Rutiner och insmugglade böcker om fängelsetillvaro betydde mycket. Där kunde de få små tips för att överleva. Som att byta varv i cellen på sina dagliga timslånga promenader. De övertygade varandra om att de inte var fångar, de wallraffade bara.

Och nu då?

– Det kommer att bli en bok. Vi måste berätta, så många människor vi intervjuade i fängelset önskade det, även om de kan råka illa ut. När vet vi inte. Nu måste vi säga nej till intervjuer och börja sova.