Just nu är det många som vill säga sitt om E L James roman Femtio nyanser av honom. (Och här kommer ännu mer!) Hur kommer det sig att en sadomasochistisk fantasi kan dyka upp som från ingenstans och utan introducerande PR-tricks sälja trettiofem miljoner exemplar? Mer än självaste Harry Potter! Den som googlar ”Fifty shades of Gray+why+bestselling” kommer strax att hamna i en dignande buffé av svar.

Min första reaktion när jag hittar denna textskatt är förtjusning. Många av texterna är verkligen bra och kommer med intressanta infallsvinklar av såväl feministisk som arketypisk sort. Efter en stunds läsning börjar jag hur som helst krokna; är det ändå inte något skumt med dessa välvilliga läsningar som finner så mycket substans i en roman som vissa liknat vid en genomsnittlig porrnovell. Att en cigarr ibland bara är en cigarr konstaterade ju redan Freud och det samma borde gälla för bästsäljande romaner. Med andra ord, tänk om försäljningssiffrorna inte betyder ett smack, mer än att marknadskrafterna fungerar som de brukar?

Är det så att vi daltar med storsäljarna? I en artikel i DN för några år sedan hävdade litteraturkritikern Malin Ullgren att rädslan för att kallas elitist – nittiotalets stora skamtitel! – har gjort kulturskribenter alltför måna om att läsa bästsäljare med välvillig blick och jag är benägen att hålla med. I mina mörka stunder kan jag till och med få en känsla av att vi idag förhåller oss betydligt mer kritiskt till bästsäljande hushållsmaskiner och mirakelkrämer än till bästsäljande böcker. Om Femtio nyanser av honom hade varit, säg en läskmaskin, hade vi varit lika snabba på att tolka populariteten som ett tecken på något gott?

”En miljon svenskar kan inte ha fel – köp en Magic Soda Maker.” Den sortens argument brukar falla på sin egen orimlighet. (Självklar kan en miljon svenskar ha lika fel som åtta miljoner amerikaner eller fyra pakistanier.) När det gäller böcker däremot har vi blivit förbluffande snabba på att tolka höga försäljningssiffror i välvillighetens ljus.

Jag tror som Malin Ullgren trodde för fyra år sedan att det har blivit hög tid för kulturskribenter och andra att förhålla sig betydligt mer kritiskt till det som söker snabbt och blir megastort. Framför allt behöver vi påminna oss om att böcker kan sälja av många skäl och börja skilja det ena från det andra. Hur är det nu med Femtio nyanser av honom? Kommer den som ett svar på ett djupt liggande behov i tiden? Eller hör E L James till den snabbt växande skara som säljer på att reproducera populära fördomar? Jag får se när jag börjar läsa. I morgon.