Det är ju en envis trend det där att ge sig ut på en specialturné och framföra ett klassiskt album i sin helhet. Ofta ett tacksamt upplägg både för artist och publik, men när The Wedding Present ska framföra just plattan Seamonsters uppstår spontant ett par frågor.

Dels har ju faktiskt bandet ett helt färskt album i bakfickan (Valentina från i våras). Dels och viktigare: varför i hela fridens namn inte välja det ännu bättre, roligare och mer egensinniga albumet Bizarro?

Nå, Seamonsters från 1991 var och förblev bandets största kommersiella framgång, producerad av den tidens tyngsta alternativrockikon: Steve Albini. Själv tycker jag att han bäddade in musiken i alldeles för mycket jämntjockt, tungrott skrammel och knuffade Dave Gedges omisskännliga grodsång och som följd de bedårande texterna alltför långt i bakgrunden.

För det gick ju knappt längre att urskilja hans sköra rader om förlorade kärlekar och – ja, andra kärlekar bland alla larmande gitarrer. Salig John Peel lär bestämt ha dryftat att Gedge skrivit några av rockens allra bästa kärlekssånger genom tiderna.

Men här och nu och bara ett par meter ifrån den 52-årige Gedge – ja, så nära blir det när Pustervik krymper den stora scenen till en liten variant precis framför bargolvet – så kan jag förstå. För efter en trevande uppvärmning med ett par halvljumma nya låtar blandade med några riktigt gamla (en härlig My favourite dress) så är det med Seamonsters-svepet som allt tänder till: hela skivan i rätt ordning från Dalliance till Octopussy och alla spår däremellan.

Det är så uppenbart att Dave Gedge verkligen älskar dom där tjugo år gamla låtarna lika mycket som den entusiastiska publiken gör det. För som han lever sig in. Han åmar och kråmar sig och kvider med smärtsamt vridna ansiktsuttryck fram de där ömsint trånande sångerna med nyckelrader som "yes I was that naive" och "I'm sorry I said that". Särskilt bra är det i låtparet Lovenest som gick över i hitten Corduroy – här var det riktigt intensivt och mäktigt med malande gitarrmattor och ettrigt pepprande rytmer.

Han bad tidigt om publikens tålamod med hans osedvanligt kraxiga sång, en följd av en elak förkylning, och även om det går att skoja om hans inte särskild skolade eller rena röst så var det ändå en tydlig black om foten för honom.

Och när han och det unga bandet (tre nyrekryterade ynglingar) avslutar med en helt magnifik What have I said now? från just Bizarro så kan jag ändå inte låta bli att tänka: varför gjorde dom inte den i stället?

PATRIK LINDGREN