Försöker du få ett grepp om vem Joshua Radin är genom att ta hjälp av den allsmäktiga cyberrymden, tar det ungefär lika lång tid för Radins namn att dyka upp som det tar för hans kompis Zach Braffs namn att göra detsamma. Braff, frontfiguren från sjukhuskomedin Scrubs, har varit involverad på mer än ett sätt i Radins karriär. Bland annat regisserade han musikvideon till första singeln Closer och såg till att flera av låtarna kom in i tidigare nämnda tv-serie.

Tänk dig då en av de där finstämda låtarna som får symbolisera episoden i varje avsnitt då huvudrollsinnehavarna inser sina misstag och vad livet egentligen handlar om. Det är exakt så Joshua Radin låter, och det är inte bara i Scrubs han har fått sätta ord på vad alla känner, utan även i Grey's anatomy, Brothers & sisters och One tree hill.

Icke att förminska detta, Radin har byggt upp en alldeles utmärkt rekordelig karriär på det. Men gemensamt för de flesta av låtarna av tv-seriemoralsgenren är att de ofta smälter samman till en enda stor klump av plinkande gitarrer och finstämda stämmor. Frågan är då om samma känsla kommer att uppstå under kvällens konsert?

Svaret är ... mja. 

Joshua Radins musik gör sig helt klart bäst live. En finfin sättning av två gitarrer, klaviatur, ståbas och trummor ger en tät och behaglig ljudbild till hans låtar. De får liksom det där djupet de saknat på skiva. 

Att hans Göteborgsbesök är efterlängtat är uppenbart. Trädgår'n, som ju har en fantastisk förmåga att kännas folktom hur mycket folk det än är i lokalen, känns faktiskt ganska trång i kväll. Publiken tjoar och tjimmar bäst de kan från start, och är uppenbart nöjda med vad de får. Skrattar lydigt när Radin skämtar och jämför skivbolag med en kass flickvän – någon som ser potentialen, men vill ändra tusen saker i hans personlighet. (Suck). 

Musiken då? Jo, den är ju bra. Men det är svårt att komma ifrån att den här typen av musik lätt blir en enda lång låt som tuffar på i bakgrunden. Tempot är detsamma, först lite gitarr, sen kommer resten av bandet in och så Joshua Radins ständigt hesviskande röst över det. Inte att det är dåligt, men det blir lite sömnigt. Ja, det blir till och med stillastående ibland. Är det hållbart att en hel konsert ska kännas som ett enda långt forum för eftertanke? Jag vet inte jag. Jag noterar bara att den som inte hade en axel att luta sig mot i kväll sannolikt kände sig fullständigt misslyckad. 

Det känns ju sådär.