Det är något speciellt med Jens Lekman och när han kommer hem till Göteborg. Det är som att vi sörjer lite att han har valt att lämna oss, för nåt struntland långt bort.

Nu har han varit borta länge, både rent fysiskt men främst musikaliskt. I know what love isn't kom i början på september och den var efterlängtad. Låtmässigt höll den kanske inte samma klass som mästerverket Night falls over Kortedala, men de där texterna, som måste ha världshögsta kvot i att på något magiskt sätt sätta fingret på exakt hur kärlek känns, är lika briljanta som vanligt. 

Senast undertecknad såg honom live var på Nefertiti 2007. Mina minnen av den kvällen är att jag mer eller mindre skrattade mig igenom den. Allting var liksom så roligt - så klart texterna, men också framförandet, utformandet, de små detaljerna, Jens Lekmans uppenbarelse i sig. Men jag skrattade aldrig åt honom. Utan hela tiden i allra högsta grad med honom.

Pustervik fem år senare är slutsålt, svettigt och ölen liksom nästan ångar av förväntan. När Lekman kickar ingång hela spektaklet med Become someone else's från nya skivan ter det dessvärre sig initialt som att Nefertitis akustik passar bättre för hans musik och sättning (trummor, bas, gitarr, piano och fiol). 

Några minuter senare är dock denna känsla som bortblåst i och med titelspåret I know what love isn't. Jag tycker mig ana en något mer ambitiös konsert än senast, och då menar jag i musikteknologiska termer. Och när de förinspelade momenten dyker upp tenderar tyvärr också diskanten att göra dem sällskap, om ni förstår hur jag menar. Men just de inslagen är inte odelat negativa: de bidrar också till att det i sina stunder svänger något makalöst. 

På det stora hela då? Jodå. Pustervik 2012 landar precis som jag minns från spelningen 2007 i en slags berättarkväll i miniatyr med Jens Lekman vid podiet. Han berättar små anekdoter runt varje låt, låter lika melankolisk varje gång. 

(Detta bör dock sägas: det hejdar inte Lekman att släppa taget om gitarren i The Opposite of Hallelujah och svänga sina lurviga.) Han tillåter sig vara både politisk och känslosam, talar om solidaritet och kärleken till Göteborg. 

Han verkar i all sin sorgsenhet vara på ett strålande humör. 

Så hur motsägelsefullt det än låter: Jens Lekman må vara världens mest hjärtekrossade människa, men deppigt - på riktigt - det blir det aldrig.