Under lång tid var antalet dömda för grova brott som lyckats utlösa den juridiska säkerhetsventil som kallas resning nära noll. Sedan kom (nåja ...) Jan Guillou. På bästa sändningstid malde han 1983 ner mordbrandsdomen mot Keith Cederholm. JK-rapporten Felaktigt dömda från 2006 visade hur antalet friade efter resning därefter ökat kraftigt. Även om det bara rörde en promille av de dömda ansåg utredaren att det berodde på brister i rättssystemet och förespråkade ett oberoende resningsinstitut där det inte är den åklagarmyndighet som fått någon fälld som granskar sig själv.

Quickaffären har väckt många diskussioner, som den om likheten inför lagen. För självklart är vi inte lika där, annat i den gamla meningen att det är lika förbjudet för rika som fattiga att sova i Nordstan. Hur skulle vi kunna vara det i ett samhälle där vi är olika i så många andra hänseenden: lön, kontakter, inflytande, arbetsvillkor? Men framför allt är vi inte lika inför rätten – lagen själv dömer ingen. En välformulerad hovrättsdom skiljer sig enormt från fotbollsdomarens blixtsnabba offsidevinkning men lika lite som regelboken dömer på plan dömer lagtexten i rättssalen. ­Juridiken kan inte skiljas från sina utövare – kamratkorrumperade karriärister eller oväldiga tjänstemän – de som befolkar rättssystemet är alla människor, präglade av bakgrund, umgänge, privata och klass­mässiga fördomar.

Det syns inte bara i Quickhistorien. I sin kritiska granskning av domen i det så kallade Rinkebymordet, ett fall som inte släppts genom resningens nålsöga, visade journalisterna Christian Holmén och Dick Sundevall i boken Tre bröder på den sociala avgrunden i rätten. En viktig detalj var vem som haft en viss telefon under mordkvällen, ägaren Özkan Yildris som nu suttit fängslad i tio år, eller hans bror. I den värld där justitieråd och åklagare lever kan det låta orimligt att låna ut sin mobil till en lillebror på glid för att han säkert ska ringa sin ­socialassistent. För en beskyddande storebror i en fattig familj är det högst rimligt.

Ett klassiskt dilemma är vem som vaktar väktarna, ofrivilligt aktualiserat av Göran Lambertz. Som JK fann han inget att anmärka på varken i Quickutredningen eller Rinkebyfallet och bereddes sedan plats på det officiella Sveriges tribun, DN Debatt, för att bedriva äreräddande privatdomstol. Oberoende resnings­institut är nog inte så dumt men inget kan ersätta engagerade medborgare när det juridiska systemet går i baklås. Att granska rättsfall är dock en svår och tids­krävande uppgift, grävande journalister med integritet och resurser är och förblir en oundgänglig tillgång för en folklig tumme i rättens öga.