Man måste inte fira sina jämna födelsedagar. Men vilken tur för publiken att Galenskaparna och After shave skippade tårtan och kaffet till förmån för en minneskvalkad på 30-årsdagen. Så alla får vara med och hylla och minnas. Det kollektiva i arbetet brukar gruppen alltid betona i intervjuer och reportage. Och arbetet tillsammans omfattar även publiken, understryker Claes Eriksson i inledningen till showen.

På 30 år har det formats ett starkt kollektiv. Vem minns i dag vilka som från början hörde till After shave och vilka som var Galenskaparna? Och att det som handlade om några dagar på Stenhammarssalen det första året, ersatts av årslånga spelningar idag. Stockholmspubliken, tevetittare, radiolyssnare och de som går på bio icke att förglömma.

I jubileet får alla vara med, även de medlemmar som lämnat ensemblen. Kerstin Granlund hör fortfarande till gänget, men har med full respekt fått gehör för sin vilja att lämna scenen. Hon, precis som Peter Rangmar som avled 1997, får ett eget numer i form av videoklipp. Närbilder av rollfigurer som etsats sig fast.

Resterande fem, Knut Agnred, Per Fritzell, Jan Rippe, Anders Eriksson och Claes Eriksson kör en hitkavalkad live genom de 30 åren. Fin återvinning. Med kärlek svallande mellan scen och salong. Ett nummer för varje år, monitorer vid sidan av scenen hjälper publiken att hålla kronologin. Programbladet är gjort för kalenderbitare. Spara till nästa gång. För det blir mer. De här killarna må ha bytt kroppsform och hårfärg, men de är långt ifrån färdiga att ge sig. Lika ystra som Opsis Kalopsis svingar de sig halvnakna i gardinerna. Men allra bäst är de på tajming.

Den sviktar aldrig, även om numret blir lite grällt. "Står plinten framme får en hoppa" är ett osvikligt motto.

30-årsfesten är till stor del buren av musiken. Den ofattbara orkestern XL, med kapellmästare Anders Ekdahl, spelar både bakom en fondridå och rullas fram vid behov. Vilket som är det fullt tryck. Och aktörkvintetten sjunger lika tungvrickande som alltid.

Scenografin är effektivt avskalad med undantag för en liten höj- och sänkbar bit på främre scenen där Mor i Skutan, Kennet Åhlborg och andra har allt de behöver för att stånka korv, prova glögg eller vad de nu ägnar minnet åt.

Det går förstås inte att räkna upp allt. Det är bara att plocka och dra ur godlådan. En del kom-fram-och-säg-nummer finns det. Men även de lever på igenkännandet. Över tre och en halv timme långt, men det känns inte så, för gänget på scenen laddar om och om med energi. Publiken får se sina favoriter. Och upptäcker nya. Fyra vänner i soffan (från GladPack 1999) blir för mig en av kvällens skrattoppar.

Det är väl bara att säga grattis – och spela på!