Jens Lekman slickar såren efter ett kraschat förhållande, som han bearbetar i låt efter låt på kommande albumet med den bittra titeln I know what love isn't.

- Varför måste man vara ihop med någon? Varför ska man sträva efter just det? Kanske är det rätt gött att bara vara ensam också ...

Vi träffas på Brew house vid Mölndalsån där sångaren med den sammetslena rösten tillfälligt hyr en inspelningsstudio. Han tar i hand, lite flyktigt, och för oss via en stålklädd hiss in i en glåmig korridor där vi slår oss ner i en soffgrupp.

Melankoli är en av de tydligaste känslorna i det nyskrivna materialet, plus den stridslystna självömkan som bara den som fått sitt hjärta ordentligt sårat känner. Jens Lekman slungar anklagelser omkring sig i textrader som "jag önskar att jag aldrig hade träffat dig, aldrig smakat det vin som är du. Där varje droppe lämnar en allt bittrare eftersmak".

Den senaste tiden har många journalister frågat samma sak, berättar han. Alla vill veta om musiken hjälpt honom vidare. Om låtskrivandet har fungerat som terapi.

- Men finns det någon slutsats på skivan är det väl den jag sjunger om: att "man kan inte komma över ett krossat hjärta men man kan lära sig att bära det med värdighet". Varför ska man så desperat leta efter avslut? Och tro att en dag ska allt vara bra igen. Bara sådär.

Han knäpper med ena handens fingrar för att ge eftertryck åt sina ord.

En känsla av förlust som satt sig så starkt i ens inre blir närmast ett "kroppsminne" menar han. Ett tag var han så under isen att ingenting kändes roligt, inte ens ackorden, de lät likadana allihop.

Riskerar du att bli för självutlämnande?

- Jag konstruerar ganska mycket, olika situationer. Så skivan handlar inte så mycket om uppbrottet i sig utan mer om ångesten efteråt.

När Jens Lekman var klar med sångerna kände han att han hade nått fram till något som inte bara hade dagbokskvalitéer utan var mer allmänmänskligt.

Apropå titeln, "Nu vet jag vad kärlek INTE är". Berätta vad du kommit fram till.

- Det är en metod jag tror att de flesta tar till i slutet av 20-årsåldern. En lista som man går igenom och checkar av: jaha, det här var inte kärlek. Och inte det där heller.

Hur såg din kärlekslista ut, då?

- Nej, det vet jag inte. Men min musik är ett slags fältstudie i kärlek. Det finns kanske ingen specifik bild av hur ett förhållande ska vara, egentligen. Jag höll på att ingå ett skenäktenskap för att få visum till Australien. Då var statens uppfattning väldigt tydlig: En relation gäller en man och en kvinna, som ska sova i samma säng, i samma hus och veta färgen på varandras tandborstar. För mig kanske ett mer platoniskt förhållande kan vara minst lika viktigt.

Vad har du för råd till någon med hjärtesorg?

- Skriv till mig så ska jag lyssna på din historia. De flesta i en sådan situation behöver nog inte råd, hellre någon som lyssnar. Jag har kontakt med många som berättar episoder ur livet via min small-talk-email.

Annars är hans tips att börja träna: själv började han jogga för att må bättre.

- Jag lyssnade inte på någon musik över huvudtaget under den tid jag mådde som sämst. Jag gjorde bara armhävningar.

Nu löptränar han tre eller fyra gånger i veckan och citerar ur Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Att träningen blir till en timmes semester från den egna hjärnan. Han är också fascinerad av långdistanslopp och meditation, och pratar sig varm för ett slags självupplösande lopp som ibland äger rum i New York.

- Sträckan är fem tusen kilometer, och man springer fram och tillbaka längs samma gata tills man tillslut blir en del av den, säger han och ler mystiskt.

Jag förstår att det är den här sortens faktauppgifter som inspirerar honom när han komponerar. Han som inte är ett dugg road av att lyssna på andra band.

- Nej, varför ska man göra det bara för att man är musiker? Jag är i så fall mycket mer inspirerad av stå-upp-komik.

Jens Lekman dröjer med svaret på frågan om han har flyttat hem igen nu, efter två och ett halvt år i Melbourne, Australien. Där har han fått vänner för livet och dessutom hunnit skåda jättefladdermöss i skymningen tillsammans med Frida Hyvönen.

- Min närmaste plan är att åka på turné i ett år, med spelningar i Sverige, Europa, USA, Sydamerika, Asien, Australien, ja, överallt utom Afrika. Där har jag inte lyckats fixa några bokningar än.

Det låter som att du bor i en kappsäck?

- Ja, det gör jag och jag tycker mycket om det också. Jag har dessutom en väldigt fin kappsäck, stor som ett jäkla kylskåp. Jag tänker att det som inte ryms där, det behöver man inte.