Språkvetarna brukar hävda att alla ord är lika bra, men det tycker inte jag. Det finns bättre och sämre ord.

Somliga ord bör därför undvikas, som dessa tre – ultimat, dedikera, legendar. Det finns bättre ord – ypperst, tillägna och legend. Detta låter kanske som fånig språkrening – som en gång vidmakthölls av farbröder med högt blodtryck och medlemskap i diverse götiska förbund. Fast ändå – det är tre skitord.

Det betyder inte att låneord skall undvikas – jag älskar när språket utvidgas på oväntat och/eller extra precist vis. Det inbjuder till lekfullhet, rörlighet och tankemässig nyskapelse. Språket animeras, besjälas. De nämnda orden ovan är varken lekfulla eller besjälade utan effekter av en steril jargong – och jargong är alltid ett litet språk även om mängder av kulturskribenter använder ultimat och legendarerna spritt sig utanför sportsidorna.

Att dedikera är vanligtvis nu ett lite flottare uttryck för att visa att man vill ge något åt en annan som man beundrar och därför härmar eller vill smickra lite grand. Det är ofta oklart om adressaten uppskattar gåvan. Däremot är ett ord som dedikation bra. Författaren kan skriva dedikation i sin bok och en författare som Gunnar Ekelöf ger 1934 ut en minnesvärd bok som Dedikation.

Att säga att något är ultimat är kanske en oförargerlig anglicism om man vill säga att något är riktigt bra men tycker det yppersta låter snofsigt. Själv påminns jag mest om det nationalistiska SD-bandet Ultima Thule. Yttersta norden. Bara av det skälet skall ordet helt undvikas.

Det sistnämnda ordet legendar är tänkvärt nog inte lånat från andra språk utan fritt uppfunnet av sportjournalister. Tyskan har Legende, engelskan har legend, franskan har legend men de talar inte om legendarer. Det gör bara svenskar med överhettat idrottsintresse.

Däremot finns legend, som är ljuvligt eftersom det beskriver en berättelse eller sägen. Som katolska kyrkans Legenda aurea (Gyllene legender) som berättar om heliga män och kvinnor. Sådana kan förvisso innehålla stjärnor – företrädsvis helgon – men legenden är berättelsen som traderad, det vill säga återberättad och därmed varierad på suggestivt vis.

Som berättelsen om den romerske Sankt Lars, alltså Helige Laurentius som man kan påminna sig så här i slutet av barbecuesäsongen. Han skall ha rostats på ett martyrhalster och hans sista ord år 258 lär ha varit: Assum est, inquit, versa et manduca. Alltså: Denna sida är färdig, vänd på steken och ta ett bett. Helige Lars skulle förstås vara en legendar i dag. Eller snarare ett skyddshelgon för Landmanns och Webers produktsortiment. Svävande över alla osande trädgårdar. Men grillsäsongen är lyckligtvis nu slut.