Vad har kulturarvet för betydelse? Vad får bevarande av historiska minnesplatser kosta? Och vem bryr sig?

Ett av vårt lands praktfullaste byggnadsverk, världsarvet Visby ringmur, håller på rasa. Det började på allvar i vintras och har fortsatt under våren och sommaren. Muren har stått sedan medel­tiden, men har dåligt klarat den moderna byggnadskonstens taffliga cementblandningar. Berörda myndigheter knorrar över de uppkomna kostnaderna och anser sig inte ha råd att reparera. Helt andra toner än under Almedalsjippot således – där flödet ur ­ymnighetshornen aldrig tilläts sina.

Fast betydligt värre är det med en av världens allra äldsta städer som nu är på väg att försvinna. Det handlar om ruinstaden Mohenjo-Daro, Induskulturens största, förmodligen viktigaste och i särklass bäst bevarade lämning.

För bortåt fem tusen år sedan blommade handel, kultur och stadsliv längs Indusflodens stränder. Åtskilliga städer bredde ut sig längs floden och utmed dess sidogrenar, men mest betydelsefull var den stad vi kallar Mohenjo-Daro och som ligger i dagens Pakistan. Vad folket som levde där använde för namn är emellertid okänt eftersom den märkliga Indusskriften inte kunnat dechiffreras. Inte heller vet vi vilka som bodde där, eller för den delen varför staden och hela Induskulturen gick under. Arkeologernas mer eller mindre fantasifulla gissningar har växlat beroende på den för tillfället rådande teoribildningen, men gåtan förblir olöst.

När brittiska arkeologer 1922 grävde fram Mohenjo-Daro ur det karga savannlandskapet var det en världssensation. Idag håller dock ruinstaden på att vittra sönder på grund av ­erosion och tidigare taffliga försök att reparera murarna. Pakistans politiker anser sig inte ha råd, och många menar att det bästa vore att nu begrava hela ruinstaden under sand.

När jag första gången besökte Mohenjo-­Daro imponerade bostadshusen med sina höga tegelväggar mest. ”Den som för första gången vandrar runt i Mohenjo-Daro kan inbilla sig att han omges av ruinerna efter en av dagens arbetarstäder i Lancashire”, skrev arkeologen John Marshall i sin klassiska Mohenjo-daro and the Indus civilization från 1931. Det var lätt att hålla med om den beskrivningen.

Lika mycket minns jag tystnaden i ruinstaden. Bortsett från ökenvinden hördes knappt något annat än enstaka, lockande dvärgsångare. Dess vetenskapliga artnamn är för övrigt neglectus, eftersatt eller försummad. Vilket onekligen blivit ett passande namn också för dagens kulturminnesvård.