På slaget sju nästan smyger det månghövdade storbandet och dess frontman ut på scen och kör igång direkt. Sköngungande Walk tall får bandet att sittdansa från start medan de i nästa låt drar ned tempot och Nils Landgren greppar mikrofonen.

Det är något väldigt speciellt med storband. Som tonåring avskydde jag det (det gällde i och för sig nästan allt som framfördes utan synt), men jag har kommit på andra tankar. Det finns något storslaget där som inte går att hitta någon annan stans, det gäller även i det här tämligen lågmälda formatet. För på intima Taubescenen blir känslan nästan som att ha en livs levande orkester hemma i vardagsrummet. Lyxigt.

Tankarna flyger, till gamla Hollywoodfilmer om olycklig kärlek men med lyckliga slut och jag får lust att blanda lååånga drinkar och ta några svepande danssteg på ekparkett.

Med diskreta små fingerviftningar dirigerar Nils Landgren bandet som följer hans minsta vink. Han växlar mellan sångmikrofonen och sin trombon. Lika ofta lämnar han soloplats åt saxofoner av alla de slag, liksom en och annan trumpet eller piano.

Landgren mellansnackar löst och ledigt och presenterar sympatiskt varje låt, så ingen lämnas utanför.

Under saxsolot i Hallelujah I love her so försöker en geting krypa in i Ove Ingemarssons instrument. Men Landgren viftar bort den, tackar för det nyfikna intresset och gissar att det blir morgondagens GP-rubrik. Joakim Rolandson tar i ända från tårna i My song och får altsaxen att överrösta tjuten från såväl bergådalbanor som atmosfearar.

Det blir en varierad och fin mjukstart på helgen, om än kanske lite väl snällt och medhårsstrykande, så jag säger tack så mycket för musiken.