Jag har hört att det fanns en tid då nattklubben var en plats där det som hände innanför väggarna också stannade där. Eller, egentligen har jag ingen aning, jag är ju född på 90-talet. Men tydligen ska det ha varit så att till exempel en dj kunde göra ett hemligt gig på en intim klubb utan att samtliga besökare twittrade om det och instagrammade fem bilder.

Det som på den tiden hände under nätterna blev till historier, minnen och myter. Tänk, vad häftigt det skulle ha varit om till exempel Jacuzzi Boys spelning under lördagsnatten på Way out West hade fått förbli helt odokumenterad. Att vi som var där hade upplevt någonting de andra, de utomstående, aldrig någonsin skulle få ta del av. Nu fick alla det. Överallt, i överflöd.

I och med vårt frenetiska dokumenterande lämnas ingenting åt unika minnesbilder. Allting dokumenteras och delas i så hög grad att jag faktiskt kan sakna det exklusiva och det icke tillgängliga som nattklubben en gång var.

Ljugarbänkarna är borta. Vi behöver inte ens vara närvarande längre för allt går att hitta ett klick bort.

Inte sällan när jag går på fest, upplever jag att gästerna fokuserar mer på att få till den perfekta bilden än att faktiskt delta. Botten upp, och resten på twitter!