Claes Dahlbäck var under många år en av Sveriges mäktigaste direktörer. Som vd och senare styrelseordförande för familjen Wallenbergs maktbolag Investor hade han tungt inflytande över åtskilliga av de största svenska börsbolagen. Den 6 augusti fick Claes Dahlbäck under en och halv timme berätta om sitt liv i P1. Om sitt underbara ställe i skärgården. Om sin fantastiska lantgård strax utanför Mariefred. Om den skicklige MW (Marcus ”Dodde” Wallenberg). Om hur glada alla vännerna och barnen blev när han och hans fru flyttade ihop igen efter att Claes hade lämnat frun – ”jag trodde gräset var grönare på andra sidan”.

Men Claes Dahlbäck var bekymrad. Bekymrad för alla kolleger inom affärslivet som inte förstår hur viktigt det är med både män och kvinnor på en arbetsplats. I en styrelse. Själv hade han förstått detta tidigare än de flesta. Bolagsfeministen Dahlbäck. Visserligen hade han själv arbetat mer eller mindre dygnet runt under decennier och lämnat över hem och barnuppfostran till sin hustru men av detta drogs inga långtgående slutsatser.

Några veckor tidigare hade Spotifygrundaren Daniel Ek berättat om sitt liv. Om sin framgång. Om hur det var att åka omkring med Neil Young. Om att han var kompis med Facebook-grundaren Mark Zuckerberg. Fantastiskt.

Och vi har hört idrottsmän som John Guidetti och Jonas Jerebko berätta om sina framgångar. Att de hatade att förlora, alltid ville vara bäst, att de ville täppa till truten på tvivlarna. Och hotellmiljardären Petter Stordalen driven av stark revanschism har mångordigt redogjort för sin framgångssaga.

Gradvis framträder ett mönster. Det handlar om (manlig) framgång. Om vägen till toppen (som är rak och bred om man bara är beredd att jobba dygnet runt och drivs av en tillräckligt stor lust att visa omvärlden). Om snälla pappor och ibland mammor. Och alla fantastiska förebilder runtomkring. Det känns som att titta in i ett fotoalbum fyllt med bilder från någon ny kokbok. Bilder som inte betyder något alls utan bara ska förmedla en stämning. Tagna lite i flykten som det verkar. Ett busigt barn. Ett rufsigt hår. Tvåhundra rödlökar på ett keramikfat i vardagsrummet. Visst, här har funnits en och annan stund av depression (Stordalen och Ek) och tvivel men det är mest parentetiskt. För i slutändan är det som berättas så oändligt kontrollerat. Livet genom ett powerpointraster.

Det är naturligtvis ett tecken i tiden att de notoriskt svårfångade och svårintervjuade – som exempelvis Daniel Ek – glatt gör en och en halv timme radio. I Sommar ställs inga motfrågor. I Sommar blir det aldrig jobbigt. I Sommar kan bilden av dig själv redigeras på exakt det sätt du vill ungefär som en Facebookstatus. Ett effektivt varumärkesbyggande för den som vill. I Sommar kan Eskil Erlandsson mala på om isterband och rödbetor och Småland och grabben som fick gulsot och glänta på dörren till sig själv exakt så mycket som han själv vill samtidigt som han spelar musik från underjorden. Och man kan naturligtvis skylla på producenter men i grunden handlar det om vilja till självreflektion och förmåga att åtminstone ibland höja blicken från jaget och se och resonera runt ett större sammanhang.

Sommar fungerar bäst när det inte blir en lightversion av Här är mitt liv. När blicken höjs, när det såriga tillåts ta plats och när resonemangen åtminstone ibland förskjuts från den egna naveln. Här finns några fina exempel från årets säsong. Den lågmält resonerande, närmast hudlöse konstnären Lars Lerin. Författaren Märta Tikkanen som på allvar funderar över sitt liv i ett program drivet av stark berättarlust. Hiphoparen Ison Glasgow som berättar om en stenhård uppväxt och samtidigt mycket ömsint om kärleken till sin mor. Här finns också Anja Pärsons program som inledde årets Sommar. Pärsons resonemang om kärleken till en kvinna var starkt och djupt personligt och förändrade bilden av en av våra största idrottare. I Ebbot Lundbergs program (sångare i numera nedlagda Soundtrack of our Lives) fanns en befriande lekfullhet.

I   går avslutades årets säsong med Henrik Dorsin, skådespelare och komiker. Dorsin är en begåvad och rolig berättare, behärskar mediet, levererar all musik själv uppbackad av ett kompband. Bra och originellt. Glimtvis gläntar han på dörren till en uppväxt som inte var helt enkel, han berättar om farföräldrar (från Polen och Tyskland) hårt präglade av kriget. Här finns alldeles uppenbart berättelser att återvända till. Det var inte sista gången Dorsin sände Sommar.