Under revolutionsdagarna i Egypten spreds rykten om att ungdomar sålde sig till ”upproriska element” och demonstrerade på Tahrirtorget mot en meny från Kentucky Fried Chicken. Inom kort kunde man se ­demonstranter gå omkring med en drös flottiga Kentuckykartonger om halsen.

Det är den egyptiska journalisten och dramatikern Sondos Shabayek som bidrar med denna glimt under den pågående dramatikerkonferensen WPIC, anordnad i Stockholm av Women Playwrights International i samarbete med Riksteatern. Hon tar upp händelsen som exempel på den typ av gatuberättelser som hennes aktivistgrupp samlat in för projektet Tahrir ­monologues.

Kentucky-kartong-manövern kommenterade hur komplicerad ”sanningen” blir när allt är kaos. Händelsen visar också att en vardaglig sorts performance har en given plats i politisk kamp. Att skeendet sedan fångas upp i ett berättarprojekt, vars material läses upp i tunnelbanor och på kaféer runt Kairo och ­världen kan ses som ytterligare ett skikt i sanningsproduktionen.

För vad har egentligen hänt? Vilken blir läroböckernas Historia om den arabiska våren – som inslag i den längre arabiska historien? Eller får det finnas flera versioner?

Konferensens inledande föredrag förkroppsligar en sund, demokratisk friktion mellan två personliga historieskrivningar från Libanon. Nidal Al Achkar berättar om sina slitiga 50 år som ledare för Al Madina-teatern i ett krigshärjat Beirut. ­ I fredstid kan ordningspolisen ännu storma in, exempelvis om en skådespelare visar underbyxorna. Det hände tidigare i sommar. Censuren skapar alltså spektakulära situationer – men större problem är avsaknaden av statliga medel och bristen på nyskrivna pjäser. Det finns nämligen ingen arabisk teatertradition, hävdar Al Achkar.

Mona Knio från Lebanese American University framhåller å sin sida den pågående moderniseringen av teaterlivet, där unga idag skolas in att delta i en ”creative industry” som verkar rätt lik vår egen. Hon nämner också att det i Alexandria finns bevarade skuggspelpjäser från 1200-talet! Kanske finns det alltså ändå en – oskriven – arabisk teaterhistoria? Länge ”fanns” det ju inga kvinnliga svenska dramatiker på 1800-talet. Idag ”finns” Anne Charlotte ­Leffler, Frida Stéenhoff, Alfhild Agrell och många fler, allt handlar om vem som skriver historien och varför.

När Sondos Shabayek beskriver läget i Egypten idag säger hon att ingenting konkret egentligen har hänt. Muslimska brödraskapet har inte infört några demokratiska lättnader. Men kittet mellan lagarna börjar mjukas upp: nya berättelser uttalas högt av unga människor som tillsammans tror sig kunna skriva historia.