Hon var en katt bland hermelinerna, Marie Göranzon. Att det var skillnad på folk och folk fick hon snabbt lära sig. Skådespelare får inte alltid hyra lägenhet men kan bli inbjudna till slottet. Narrar har alltid funnits, konstaterar hon torrt.

Snart fyller hon 70 år och har hunnit med ungefär hundra roller, och hon pratar förstås mycket om teater. Nästan lika mycket med sig själv som för lyssnarna. Småfinurligt. När Ingmar Bergman hade premiär för Woyzeck 1969 uteblev premiärfesten. Hennes dåvarande man och hon gick ensamma på lokal. Plötsligt kom resten av ensemblen dit. Ingen gav dem en blick, förutom Bergman. ”Vi var ratade.” Bonnkatter bland hermelinerna.

Samma sak var nära att hända när hon sökte in på teaterutbildningen. Hur ska hon klara det med ett barn? frågade samme Bergman. Ett barn har väl aldrig varit ett hinder för nån? rättade Sif Ruud. Bergman själv har väl nio, kommenterar Göranzon.

Innehållet snirklar sig fram och det skiner igenom att Göranzon stött på svårigheter i arbetslivet men övervunnit dem. Hon är lagom vass, men går sällan på djupet.

Sista meningen: Jag ville så gärna bli skådespelare, jag ville så gärna spela sådär självklart, så att det bara kommer ur mungipan, sådär som Frank Sinatra sjunger – enkelt.

Musik: Enbart svenskspråkigt, förutom avslutande Frank Sinatra. Olle Adolphson, Brita Borg, Karl Gerhard, Monica Törnell, Mikael Wiehe, Ulla Sjöblom, Eva Dahlgren, Jan Malmsjö.

Söndagens sommarvärd: Henrik Dorsin