Rösterna om köttets vara eller icke vara under Way out West lär ha tystnat nu. Men vi kan stanna till lite vid vad som egentligen hände, och vad de hungriga stackare som inte fick äta gyros egentligen knorrade om.

Någon på en lokal kvällstidning fick hjärnsläpp på morgonmötet och sålde in en köttkupp, kejsaren var helt naken på kontoret och ingen satte stopp för spexet. En av tidningens bloggare hjälper mig att belysa vad jag tycker problemet är med många köttsugnas resonemang. Han skriver att nästa år vill han ha rökfri festival för att slippa andas in rök, och därefter alkoholfritt för att han ska slippa stök.

Men kanske är det såhär, käre reporter och medmänniska, att det inte handlar om dig? Främsta anledningen till en vegetarisk festival, är inte för att de vegetarianer som är på plats ska slippa se kött. Det finns ett större perspektiv och det handlar inte om vad du och jag personligen tycker är gott, utan om miljö och ansvar.

En bekant till mig förde i en diskussion om en otrevlig person i vår umgängeskrets argumentet men jag har ingenting emot honom för han har aldrig varit elak mot mig. Det är talande, i all sin enkelhet. Berör det inte mig direkt, så har det heller ingenting med mig att göra.

I båda dessa exempel har vår del i ett större sammanhang lagts åt sidan till förmån för det nya svarta: Jag. Det må låta proggigt, men tillsammans är också bra. Att avstå någonting till förmån för andra, är någonting fint. Att kunna välja precis vad som helst, när som helst, är inte en mänsklig rättighet. Tack och lov.