En av höjdpunkterna i Niklas Rådströms dramatiska fresk Bibeln är scenen om Babels Torn. Guds sändebud är djupt bekymrade över att människorna börjat tänka och handla i allt mer oförutsägbara och svårkontrollerade banor. När de börjar bygga ett monument över sitt högmod i form av det himlastormande tornet är måttet rågat. Något måste göras för att ta ner dem på jorden en gång för alla. Ordet som skapade världen har blivit språk och detta är roten till det onda, menar Lucifer. Det är försent att göra människorna stumma, men om de talar tio, hundra, tusen olika språk – hur ska de då bära sig åt för att bygga något alls?

När mannen på stegen ropar på finska till de andra därnere blir det först tyst, så bryter kakofonin ut. Folk skriker på engelska, tyska, spanska, arabiska och italienska och en bit därifrån står Lucifer och skrockar förtjust åt förvirringen.

När nu Göteborgs Universitet beslutat lägga ned undervisningen i italienska, står det klart att Lucifers snilleblixt inte förlorat sin genomslagskraft.

I all sin bisarra, barbariska enfald, är beslutet ett lika logiskt uttryck för en tid där marknaden är allsmäktig, som tanken att sjukvård och äldreboenden och förskolor ska vara vinstdrivande.

Jag har inte gjort någon jämförelse mellan totalbudgeten för språkstudier och andra humanistiska hobbyverksamheter och för de institutioner där man undervisar i konsten att fippla bort pensioner på finansmarknaden, men jag anar att de sistnämnda lirar i en annan division.

Må vara hur det vill med den saken, men de ekonomiska argumenten bakom beslutet, budgetskälen, bör betraktas i ljuset av att italienskan står för 0,6% av de sammanlagda utgifterna vid Institutionen för språk och litteratur.

Beslutet är samma andas barn som förslagen att lärare i naturvetenskapliga ämnen ska ha högre lön – en morot vars käpp är sänkta studiemedel för humaniorastudier.

Det handlar alltså inte om besparingar, utan om en ideologisk doktrin, som tydligast formulerats av den rådande (o)ordningens urmoder Margaret Thatcher :”Society as such, does not exist.”

Antingen betraktar vi samhället och de institutioner, från sjukvård till socialförsäkringar och utbildning, som generationers arbete skapat, som ett språk, som många språk.

Eller så är våra i språket lagrade och levande erfarenheter, idéer, drömmar om en annan värld, en kostnad, ett hinder.

För vem ska översätta framtida generationers Ungaretti? Montale? Pasolini? Jag misstänker att de som ligger bakom beslutet svarar med motfrågan ”Vad gör det om hundra år?” Det kan jag tala om: det gör obotlig skada, för i en värld där allt har ett pris, har ingenting ett värde och det som går förlorat går förlorat för alltid.