Han hade gått på morfin i sju år och var förlamad från midjan och nedåt. Ändå fick han för sig att simma en längd hemma i Hagfors. Han fick panik och dödsångest, lovade sig själv att aldrig göra det igen.

Två år senare var det Paralympics i Aten och Anders Olsson tog guld och slog världsrekord i just simning.

Anders Olsson är förlamad efter en misslyckad operation. Men trots att han pratar om oförstående läkare, att leva med ständig smärta och få ett pris på sin kropp och sina förluster – futtiga 270 000 kronor – blir han aldrig självömkande. Han är nyfiken och gillar utmaningar, särskilt när någon säger att han inte klarar något. Det blir en del om simning och mycket om sjukhus. Allt utgår från jagberättelsen.

Oftast är det relevant, men emellanåt kommer korta passusar som uppenbart är sådant han bara måste få ur sig; vantrivseln i skolan, hyllningen till hustrun. Och trots att han talar om utmaningar och att vilja ge upp men inte göra det – illustrerat av både dråpliga och ovärdiga situationer – lyckas han inte alltid förmedla känslorna eller levandegöra upplevelserna.

Sista meningen: Själv drar jag till London för att än en gång komma upp till bevis.

Musik: Först ut Eye of the tiger. Sedan en blandning av uppiggande rock, mjuk hårdrock och svenskt. Bon Jovi, Dire Straits, Mike Oldfield, Queen, Laleh, Cecilia Vennersten.

Tisdagen sommarvärd: Lotta Lundgren