Under sin tid som socialdemokratisk partiledare uttryckte Håkan Juholt åsikter om det mesta, efterträdaren Stefan Lövén gjorde tvärtom och blev länge lakonisk intill opersonlighet. Säkert en vis mediestrategi. Åsiktsmaskiner väcker inte automatiskt förtroende i ett land som förvaltar lakonin som malmfyndigheter i norr.

Svensk politik är mer sällan retorik, kanske därför att svenskar misstror tricks och teflon. Stefan Löfvens Sommar var i den traditionen – sakligt och sympatiskt, utan känslomässiga övertoner men med en självklar inlevelse i frågor om delaktighet, respekt, likställdhet. Han framträdde kort sagt som ideal partiledare.

Programmet drog som seden bjuder en stor livscirkel – från fosterföräldrarna i Sunnersta till Hägglunds, karriären på Metall. Inget Modo från modoiten men däremot mer Palme, Lula da Silva och Syrien, vilket prickades in statsministermässigt. Detta var ett befriande lågmält Sommar, men kanske väl kontrollerat av superhygglo och fläskpannkaka. Stefan Löfven är nu inte mannen som storskrattar som Juholt, snarare ler han i mjugg.

Sista meningen: Om det finns fler som undrar vem jag är, hoppas jag fler kommit närmare svaret.

Musik: Mycket mitt i gatan – Totta Näslund och Ulf Lundell, Cavalleria Rusticana och Kiri te Kanawa, David Bowie och Miss Li. Lite för alla.

Lördagens sommarvärd: Johannes Brost