Filosofen Harald Ofstads inflytelserika bok, Vårt förakt för svaghet, om nazismens källflöden, kom 1972 och han skrev då att det inte var antisemitismen som var själva huvudfåran. ”Det väsentliga är läran om att den starke ska härska över den svage, och att den svage är föraktlig emedan han låter sig behärskas.”

När boken i sommar kommit i nyutgåva, på Karneval förlag, skär den in i ett offentligt samtal där ”drabbad” och ”utsatt” måste höra till de allra vanligaste rubrikorden. Innebär det att fler faktiskt blivit svaga, och därmed riskerar förakt, eller att svagheten helt enkelt omtolkats?

Förutsättningar för nazistiskt tankegods finns enligt Ofstad i olika sorters samhällen. Hans resonemang är grupporienterat, men har också aktualitet som mätare i en ny tid med individualism, konkurrens och kommersialisering av basala samhällsfunktioner. Dessutom passar både dagens otämjda kapitalism och expansiva auktoritära ideologier och trossystem in i Ofstads varning för ”den monistiska samhällsidén”, där alla förväntas ha en gemensam målsättning och ”allt struktureras i relation till det starkaste kraftfältet”. Däremot är det svårt att rakt av påstå att svaghet föraktas. Genom det välfärdsbygge, vars strukturer trots allt inte helt underminerats, skapades det institutionella omhändertagandet som motvikt till den solitära utsattheten. Dess förutsättningar är dock inte eviga; en smygande likgiltighet manifesteras i vardagen väldigt nära oss själva, i sättet att resonera om barn, sjuka och gamla i termer av kostnads­effektivitet.

Vad är det om inte ett slags förakt när en 95-åring i sin lägenhet varje månad tvingas möta 30 olika personer från hemtjänsten? Vad ska man kalla fördubblingen av storleken på barngrupperna på dagis? Eller att svårt sjuka inte får vård för att just den kostnaden anses hög?

Det är när de, som verkligen behöver vår mänsklighet och våra skattemedel, får sina behov åsidosatta som samhället tappar masken. Det vore djupt oseriöst att likna denna effektivitetens självupptagenhet vid nazism, men det finns ständigt skäl att fundera över vilka attityder som med Harald Ofstads ord ”kan bära den förruttnelse som bildar jordmån för den nazistiska giftsvampen”.

Svaghet kan exploateras, ekonomiskt, idémässigt. Den ses ofta som en belastning. Dagens karriärist­­- ideal innefattar hårda träningspass, det gäller att inte snubbla. Skymtar inte också i Facebookkulturens självcentrering och egoboostande en oro för att framstå som svag?

Efterfrågan på svaghet är just nu väldigt svag liksom viljan att se den i ögonen och fatta rimliga, mänskliga beslut.