Att lyssna – att medvetet använda sig av hörselsinnet – är en medfödd förmåga och skön konst. För även i de svagaste ljudflöden finns betydelser som lätt passerar förbi obemärkt. Man liksom både hörde och inte hörde. Någon frågar: hörde du? Och svaret är ja, något lät, men inget bekant och därför avfärdat och glömt.

Motsatsen till lyssnande är prat. Vår kultur är en pratkultur. Det pratas och twittras och bloggas dygnet runt. Alla måste, verkar det som, trumpeta ut sin åsikt även om det sagda sagts tusen gånger tidigare. Till och med kulturjournalistiken, som borde ha en och annan andningspaus, är numera ett pratforum med talträngda jakobiner ständigt på hugget.

I Sydamerika finns mycket att lyssna på. Det låter trivialt, men i områden med hög språklig variation är även biologisk mångfald exceptionell. I Amazonas finns sådana områden och med göteborgsregnet smattrande i bakgrunden läser jag om två skildringar därifrån som bägge, ytterst, handlar om lyssnandets konst.

Härom året utkom lingvisten Daniel Everett med boken Don’t Sleep There Are Snakes – Life and Language in the Amazonian Jungle. Den lär bli en klassiker. Ursprungligen var han missionär, utsänd för att översätta bibeln till det dittills okända språket, pirahã. Syftet var att indianerna skulle omvändas.

Pirahã saknar släktskap med andra levande språk. Därför tog det Everett åtta år av koncentrerat lyssnande för att lära sig pirahã och sjunka in i en fundamentalt annorlunda syn på livet och tillvaron än den västerländska. Med omvändelsen gick det sämre och uppdraget ändade med förskräckelse när Everett gick och blev ateist på kuppen.

Everetts lyssnande på djupet utmynnade i att han nu intresserar sig för den gamla filosofiska idén om att språket styr vårt tänkande om världen. Lingvistikens alfahanne Noam Chomsky avfärdade honom genast som charlatan. Utan att ha lyssnat på argumenten – och på pirahã.

Den mytiske ornitologen Ted Parker arbetade i centrala Sydamerika och lyfte lyssnandet till hittills okända höjder. Han kunde identifiera över fyratusen fågelarter bara på lätet, en svag vissling var tillräckligt. Hans övernaturliga förmåga gjorde lyssnandet till sublim konst, själv var dock rätt tystlåten. 1993 dödskraschade han i Ecuador under en expedition, endast fyrtio år gammal. I A Parrot Without a Name – the Search for the Last Uknown Birds on Earth skildrar författaren Don Stap hur bland annat Parker rörde sig i regnskogens ljudlandskap med öronen på spänn, koncentrerad och öppen. Ständigt lyssnande.