Med jämna mellanrum dyker de upp och får stor spridning i Facebookflödet, de där ifrågasättande bilderna på kvinnor i protest mot supersmala kroppsideal. Tidigare år spreds en jämförande bild på matskribenten och kocken Nigella Lawson och dietisten Gillian McCeath, programledare för brittiska Du är vad du äter. De är båda i 50-årsåldern men texten under bilderna konstaterade att chokladälskande Nigella är en kurvig skönhet medan hälsogurun Gillian är ful och rynkig. Alltså kan man äta choklad och röka med gott samvete, istället för att äta kaninmat.

Den senaste i raden av bilder är en som jämför en bikinibild på skådespelerskan Kirsten Dunst med en dylik på Marilyn Monroe. ”Det här är mer attraktivt”, säger texten och pekar på Monroes kurvor.

Jag förstår poängen med bilderna. Det är samma poäng som gör att Veckorevyns redaktion och Blondinbella viker ut sig för att visa ”naturliga” kvinnokroppar. Man vill protestera mot osunt smala ideal och framhålla andra bilder. Man vill peppa unga kvinnor med kroppsnojor och hårt hållna matvanor att vara stolta över hur de ser ut.

Men i dessa försök till protester och peppande bilder kvarstår fortfarande faktumet att kvinnokroppen är ett objekt som ska bedömas. Det spelar fortfarande roll om kroppen är mer attraktiv än någon annans och det är fortfarande okej att utdöma en kvinna som ”ful”. Objektifieringen ruckas inte på, det är bara ett annat objekt. Det blir en välvillig samhällskritik som slår fel, då den fortfarande utgår ifrån att kvinnokroppen ska bedömas utifrån hur den ser ut.

När jag följer twitterflödet under damlagsporterna i OS dyker en rad andra åsikter om kvinnokroppen upp: flera – främst manliga – twittrare konstaterar att kvinnliga idrottare inte är lika bra som män och jämför fotbollen med Gothia Cup och Paralympics. Här finns också en rad skämt om manhaftiga kvinnokroppar och fördomar kring att alla lagsportande kvinnor är lesbiska.

Det blir smärtsamt tydligt hur snäva gränser som fortfarande finns för kvinnokroppen. Den aktiva, idrottande kroppen som används för prestationer jämförs med den manliga och utdöms som sämre, men är samtidigt okvinnlig. En kropp som tar sig in på en så manlig arena som lagsport är inte längre en riktig kvinnokropp. Idrottaren har nämligen helt andra mål med sin kroppslighet än att behaga och det är fortfarande en frihet som kvinnor inte kan ta sig. Vi får i stället välja mellan att objektifieras som Kirsten Dunst eller Marilyn Monroe. Det är en sorglig ursäkt till frigörelse som knappast kommer rädda någon från kroppsnojor eller den bedömande blicken.