Björk har inte alltid gjort det lätt för sina lyssnare. Ibland är det svårt att ta hennes musik till sig. Så också i kväll, när scenen har riggats runt en enorm orgel i trä och två multiinstrumentalister, och en kör av flickröster gör henne sällskap på scenen.

Men det tar bara några låtar in i konserten att bli övertygad om storheten i det här. Björk är stundtals svår för att hon är unik. Det är bara att ta till sig det som går, njuta och vara så medveten man kan om att det är något verkligen eget som pågår där uppe på scenen.

Björk och hennes medmusikanter växlar i taktarter, stänger av för att sätta på – det blir aldrig förutsägbart. Eller för den delen tråkigt. Tillsammans med de mäktiga videoskärmarna, där skolexemplet på hur musik bör filmsättas rullar, blir det en perfekt symbios, svår att stå emot.

Men herregud, nu låter det ju som att det här är nån flummig soppa ingen begriper sig på. Så är det naturligtvis inte. Det är precis lagom mycket av allt. Perfekt avvägt.

Och det bör ju sägas: att när gamla superlåtar som Joga och All is full of love dyker upp står alla hår på samtliga ben och armar rakt ut.

En perfekt avslutning.

Consider this min starkaste fyra hittills.