Författaren Märta Tikkanen lockar fram ett fniss redan den första minuten: som sexåring drabbades hon av en lillebror, insåg att hon inte var världens centrum och hanterade det genom att skriva sin första bok – den enda hon illustrerat själv.

Det kommer fler skratt, men grundtonen är allvar. Tikkanen är en ordkonstnär, men avslappnad. Orden – det underbaraste och det farligaste, hennes stöd och marken under fötterna – är det hon återkommer till när hon talar om århundradets kärlekshistoria, passionen, vardagen, makens alkoholism och scener ur ett konstnärsäktenskap. Hon träffade författaren Henrik Tikkanen när hon var 21 och han lastgammal (32). Orden förde dem samman, och samtidigt som barnen blev fler förebrådde han henne för att hon inte skrev. Hon var fast i föda, blöda, amma, mata, byta, bada. Det blev ett antal böcker ändå. Hon nämner några. Liksom dotterns språkstörning och sonens psykos.

Egentligen är det nog inte mycket som är nytt, men Tikkanen, nu 77, levandegör sin historia. Jag misstänker att utlåningen av hennes böcker kommer att öka den här veckan.

Sista meningen: Så länge orden finns, finns jag – sen kan det göra det samma.

Musik: Mest instrumental jazz, som fångar stämningen – eftertänksam, passionerad, sorgsen, ödesmättad – och ger lyssnaren tid att tänka.

Måndagens sommarvärd: Claes Dahlbäck