Ett hysteriskt skyfall har dragit över och lämnat en klarblå himmel över Stockholm lagom till att Patti Smith ska ta scenen på Stockholm Music and Arts första dag. Marianne Faithfull spelar innan, och när hon är klar blir det uppenbart vem publiken mest av allt väntar på. Folk pausar inte för att gå på toa eller ta en sväng i öltältet. De står kvar.

Och redan när Patti Smith skymtar till på rampen som leder upp till scenen stiger jublet.

Patti Smith är en av dom där artisterna som vem som helst kan ta till sig - oavsett vad man har för sig annars, om ni förstår hur jag menar. Du kan liksom inte stå emot detta. Det är inte som att hon gjort sig till eller har med sig nån monstershow som kräver tusen mannar att sätta upp här. Men den självklarhet hon besitter på varje musikscen hon ställer sig på, går inte att värja sig emot.

Patti Smith behöver inte anstränga sig för få igång publiken. Hon behöver inga "I SAID - are you ready to partiiiieeee??!!!" (hur trött är man inte på den då).

Hon vinkar bara intensivt, ser glad ut över att vara på plats, berättar anekdoter om när hon var i Sverige sist. Sätter igång, lugnt och fint med Dancing barefoot för att sakta men säkert bygga upp till klimax med People have the power.

Och ni vet hur man ibland direkt känner att man önskar att låten var slut, trots att den precis har börjat? Det händer inte här.

Att man ibland känner att, herregud, ska hen inte ta ut svängarna lite mer på scen, det här är ju svintråkigt? Det händer inte här.

Det är svårt att sätta ord på hur det känns när man ser en sån här konsert. Det känns liksom bara så enkelt alltihop. Patti Smith är, förlåt det klyschiga uttrycket, en riktig stjärna utan krusiduller. En genuin person.

Uppfriskande.