Det har gått tolv år sedan Emmylou Harris spelade på Trädgår'n och gav mig min första riktiga aha-upplevelse i livemusiksammanhang. Jag minns den kvällen som perfekt – där den ena låten överträffades av den nästa - det kanske är en efterhandskonstruktion, men oavsett vilket är den för alltid fastnött i den samling jag har av musikupplevelser.

Den här kvällen på Skeppsholmen märks det att Emmylou Harris röst har blivit lite naggad i kanten. Gubbarna bakom henne har blivit lite äldre dom med. Initialt känns de lite ofokuserade och det skramlar stundtals mer än det svänger när de bjuder på en dryg timmes blandning av låtar från hela Harris karriär. Nya låtar blandas med gamla, snabba och långsamma, en hyllning till nyss avlidna Kitty Wells och sittande presidenten Barack Obama får också plats.

Några låtar in i setet är dock samtliga varma i kläderna och man kan då fastslå följande:

Ett: Emmylou Harris är bäst när hon berättar en historia. Och då främst i låtarna på skivorna Wrecking ball, Red dirt girl och framåt.

Två: Men gudars, det här svänger ju nåt ofantligt när det går i ett snabbare tempo också.

Tre: Den här rösten alltså. Ger mig fortfarande gåshud.