Det är pressdag på Filmhuset i Stockholm. Moderatorn säger att det känns som kvotering med bara kvinnor i huvudrollerna i filmen Inte ens det förflutna, och då hugger Helena af Sandeberg:

– Det är fanimig dags med en film med sju kvinnor i de största rollerna. Men att det kallas kvotering, det är så det borde vara.

Några veckor senare, i hennes sekelskifteslägenhet på Södermalm i Stockholm, förklarar hon mer vad hon menar.

– Vi har alla varit i branschen länge och flera av oss är vänner. Men vi får aldrig jobba ihop. Det är nästan alltid flera killroller i en film och så är det en tjej, som är frun, älskarinnan eller någon killen blir kär i.

– Både Blondie och Inte ens det förflutna blir kallade kvinnofilmer. Jag har aldrig hört någon kalla Snabba cash en mansfilm. Det är viktigt att man aktar sig för att sätta etiketter på saker som innehåller många kvinnor, då exkluderas genast halva publiken, fortsätter hon.

Helena af Sandeberg har precis kommit tillbaka från en helg i skärgården. Hon går runt barfota i lägenheten och känns avslappnad, men full av energi. Hon pratar högt, gestikulerar vilt, skrattar mycket och flera gånger under samtalet smyger sig svordomar in.

Under många år fick hon roller som hon inte kände igen sig i. Ofta spelade hon kvinnor vars uppgift var att "bara vara söta". Men efter teaterkvinnor som Hedda Gabler och Anna Karenina började hon även få mer komplexa filmroller.

– Jag brinner för att skildra besvärliga kvinnor på olika sätt. Jag är lite besvärlig och kan försvara den typen av roller. Jag förstår dem, känner dem och är dem. Jag ber inte om ursäkt för dem.

Under sommaren och hösten är hon aktuell i fyra filmer och en tv-serie. Filmerna har spelats in under olika tider och sällan krockat. Men för Helena af Sandeberg, som även spelar på Stadsteatern i Stockholm, har det ibland varit tufft.

– Jag gick in i väggen och det finns ju ett skäl till det. Det är rätt slitigt att köra teater parallellt.

När hon sommaren 2011 spelade in Blondie samtidigt som hon gestaltade Anna Karenina på Stadsteatern tog det stopp. Hon fick utslag, allergichocker, hjärtklappning och hamnade på sjukhus.

– Jag fick ställa in flera föreställningar av Anna Karenina. Jag orkade knappt gå uppför trappan vi hade på scenen. Hela min kropp var körd samtidigt som hjärtat slog som om jag sprang.

Nu försöker Helena af Sandeberg att inte göra film och teater parallellt. Men även om det var en tuff period så ångrar hon den inte. Blondie är den film hon hittills känner sig mest nöjd med, och arbetet med regissören Jesper Ganslandt var ett viktigt möte som fick henne att ta ett kliv som skådespelare.

– Han är min stora konstnärliga förälskelse, efter min före detta man (Alexander Mörk-Eidem, reds.anm). Jesper tar en i handen och leder en ut på saker man knappt klarar. Men han släpper en inte.

I Blondie, som får premiär på Venedigfestivalen om en månad, spelar hon mot Alexandra Dahlström, Marie Göranzon och Carolina Gynning. Första gången de träffades bad Ganslandt dem att komma till Grand Hotel i Stockholm. De skulle klä sig, bete sig och presentera sig som de uppfattade sina karaktärer. Ganslandt filmade det hela och sedan utvärderade de det tillsammans. Under ett halvårs tid satte de sig in i manuset, rollerna och varandras personligheter. Och det är just noggrannheten, tydligheten, de starka idéerna och Ganslandts förmåga att se människor som hon gillar.

– Han sa att det finns ett vansinne hos mig som gör mitt skådespeleri intressant. Jag kände att han tyckte om det och då vågade jag släppa fram det.

– Han gav mig mod att lita på mig själv. Under hela mitt liv har jag haft två delar i mig själv – den vansinniga galningen och den duktiga flickan. Jesper fick galningen att segra och jag tror att det var bra.

I framtiden skulle Helena af Sandeberg gärna jobba med regissörer som Michael Haneke och Lars von Trier.

– Von Trier is my God! Ringer han så åker jag direkt. Jag tar sonen med mig men lämnar allt annat.