Regnet slår så hårt i backen att dropparna – vattenspjuten – studsar tillbaka nästan en halvmeter. Vattenridån är så kompakt att hela himlen suddas i grått.

Dagen efter skyfallet tittar jag på rapporteringen från översvämningar runt om i Göteborg medan experter på radion diskuterar åldrande. Fler och fler av oss, åtminstone här i väst, kommer att få fira hundra år, och kräver att få vara friska när vi gör det. I engelska Leeds tar forskare fram mänskliga reservdelar, konstgjord vävnad som ska ersätta uttjänta kroppsdelar.

Bland sommarens tidigare nyheter har funnits ännu fler översvämningar, regnväder, smältande glaciärer. Enligt nya beräkningar kommer vattennivån i världshaven snarare att höjas tre meter fram till år 2300 än det tidigare beräknade en meter. Samtidigt planerar ansvariga i Göteborg fortfarande enligt de gamla vattennivåerna när de bygger nytt.

Och så förenas två obehagliga framtidsvisioner. I ungdomslitteraturen är dystopier legio. En skrämd befolkning tränger ihop sig i inhägnade byar eller högteknologiska städer i en översvämmad eller uttorkad värld. I många av böckerna har samhället – nu mer hierarkiskt och ojämlikt – förändrats efter just en naturkatastrof, mer eller mindre direkt framkallad av människan. I andra finns de obehagliga klimatförändringarna trots sin betydelse med bara som sidoeffekt eller en bisats.

Redan för tio år sedan skrev Julie Bertagna Exodus. Året är 2099 och människan har tagit sin tillflykt till konstgjorda städer på gigantiska pelare i havet. Nedanför samlas klimatflyktingarna i misär i flytande kåkstäder: vatten, vatten överallt men ingenting att dricka. Den som inte kan bidra till samhällets försörjning släpps inte in.

I Gemma Malleys Oönskad (2009) uppfinner forskare 2080 en medicin som ger evigt liv (men inte kroppslig hälsa) vilket gör att jorden snabbt blir överbefolkad. Nu är det 2140 och alla som äter medicinen får skriva på ett kontrakt om att inte skaffa barn. De som ändå föds – de oönskade – uppfostras till slavar åt de gamla som använder speciella underkläder för att hålla ihop sina slitna kroppar och blir allt mer trötta och håglösa. Världen är grå och hemsk.

Klimatet hann förändras och energikällorna sina ”innan politikerna tvingats till handling eftersom evigt liv betydde att de själva, och inte kommande generationer, skulle bli lidande om det globala klimatet inte räddades” noterar Malley i förbifarten.

Inte bara i litteraturen utan strax utanför dörren är klimathotet högst påtagligt. Kanske kan en översvämning "hemma på min gata i stan" innebära att folk inte bara reagerar utan även agerar. Att stoppa huvudet i sanden – vilket rent praktiskt, i takt med att även öknarna breder ut sig blir allt enklare – har aldrig varit en god lösning.