Vid ingången till Norra begravningsplatsen i Solna kommer jag att tänka på ett argument i den antika dialogen Menon. Platon skriver där att människan i förväg måste veta vad hon söker – för hur skulle hon annars veta att hon funnit rätt?

Platons teori är nu inget för den som vill bli överraskad, varför jag bestämmer mig för att utforska kyrkogården utan guide och karta – för hur kan man göra några fynd och man redan i förväg känner till var de finns?

Det är en imponerande anläggning, rikt utsmyckad med skulpturer och gamla träd, bevuxna kullar och ett myller av gravvårdar vilka går tillbaka till början på artonhundratalet. Två sekler av svensk historia vilar här.

Jag sicksackar mig fram och den förste bekanting jag stöter på är Alfred Nathorst, polarfararen och paleobotanisten som dog 1921. Nathorst genomförde flera betydelsefulla expeditioner till Grönland och Spetsbergen. I fält hade han alltid en stor lur med sig då han led av hörselnedsättning. Fast här på gravstenen är hans profil uthuggen i relief utan lur.

En stund senare finner jag ett ortodoxt stenkors med kyrilliska bokstäver. Jag stavar mig igenom namnet och inser att det är Sonja Kovalevskys grav, eller Sofia Kovalevsky som hon själv skrev namnet. Hon var det ryska matematikgeniet som studerade i Berlin, fort till London och mötte Darwin, fortsatte till stridigheterna i Pariskommunen, fick en professur i matematik vid Stockholms högskola 1889, och begravdes här på Norra begravningsplatsen 1891, endast fyrtioett år. Säkert skulle hon haft åtskilligt att säga om Platons kunskapsteori. Hennes viktigaste bidrag till vetenskapen var emellertid en, som det heter, explicit lösning för en ickesymmetrisk kropp. Undrar just om hon visste vad hon sökte när hon fann den.

I utkanten av kyrkogården ruvar en fornlämning som åtminstone på håll ser äkta ut. Det visar sig vara en mossbelupen stenkammargrav för Oscar Montelius – artonhundratalets ledande kulturhistoriker som bland annat påvisade kulturspridningen från Orienten till Europa – och hans fru Agda. Ett mäktigt vikingaskepp seglar på gravdörren, som en gotländsk bildsten. Det är ett oväntat sammanträffande eftersom jag just håller på att läsa Evert Baudous nya och synnerligen intressanta biografi Oscar Montelius – om tidens återkomst och kulturens vandringar.

Och nästan lika överraskande är den rosenfink som plötsligt sjunger bortifrån Jenny Nyströms grav. Ytterligt svagt hörs den. Nu hade jag behövt Nathorsts lur.