Det är ju ingen dålig resa. Från barndomens Värmland där dammsugaren i garderoben aldrig hann svalna, via mörkret på Lofoten och hem igen till krokodilsteken på julbordet. Det är såklart en fin och sorglustig liten saga som Lars Lerin serverar i sitt Sommar. Här glimtar hela tiden humorn som en blek sol, genom en berättelse om missbruk, rädsla och uppväxtårens känsla av att längta bort och vara fel. Om det konstiga i att som pojke hoppa rep, och hellre än att sparka på bollar stoppa dem under tröjan. Men också om det förunderliga i att bli kysst av Monica Zetterlund, och genom en olycka nästan göra henne till en ny van Gogh. Annars framstår naturligtvis måleriet som Lars Lerins stora räddning. I ett program dominerat av kärlekstvivel och dödsgrubbel är konsten den eviga källan till glädje. Det är ett trösterikt budskap. Och i sällskap med sin älskade är det uppenbarligen både möjligt att trivas med sig själv, och samtidigt uppskatta en krokodil till middag.

Lisa Ahlqvist