På väg till jobbet passerar jag en minnesplats på trottoaren. Varje dag under en veckas tid växer högen med blommor, hälsningar och kort från närstående som vill uttrycka sin sorg och från främlingar som på samtidsmänniskans vis vill känna starka känslor. En dag, på busshållplatsen hör jag två personer spekulera i vad som har hänt. ”Troligen en som har gjort det själv”, konstaterar den ena. ”I sådana fall...”, säger den andra, ”... är det ju hans eget val.”

Orden kommer mekaniskt, pliktskyldigt nästan, som när man säger god morgon på morgonen eller god jul på jul. Av alla saker som finns att säga när en människa tar sitt liv måtte detta vara den vanligaste frasen. Jag har hört den förut. Många gånger i olika sammanhang. Ibland har orden kommit ur djupaste förtvivlan, som en besvärjelse mot händelser som just då varit för plågsamma för att beröra, men oftare på ren slentrian eller som ett sätt att sätta punkt för ett samtal man inte ville ha. ”Gör det då. Det är ditt val”, skrek mobben på Flashback ett ögonblick innan tjugoettåringen hängde sig framför sin webcam.

Varje år tar runt 1 500 människor i Sverige sina liv. Hur rimligt är det att betrakta detta som 1 500 fria val? I det nya numret av tidskriften Psykisk Hälsa, som har temat suicidprevention, skriver läkaren och suicidforskaren Jan Beskow två hyperintressanta artiklar som vrider perspektivet minst ett varv. Länge har vi betraktat självmordet som ett problem som är inkapslat i individen. Beskows förslag, grovt sammanfattat, är att vi istället bör betrakta suicid som ett psykiskt olycksfall inom ett bristfälligt samhällssystem, ett svar på samhällets produktion av lidande. Den suicidala människans djupaste strävan, skriver Beskow, är inte att dö utan att leva. Som en som har upplevt samhällets lidandeproduktion i djupet av sin själ strävar hon efter att stanna kvar inom sina system till varje pris. På så vis skulle den självmordsbenägna människan inte bara bära sitt eget lidande utan också på viktig information, som behövs för samhällets tillfrisknande.

Det är en radikal tanke, ett blickskifte på alla vis. I den stund vi börjar betrakta människor som tar sitt liv, inte som människor som vill dö utan som människor som vill leva, måste många gamla sanningar om självmord skrivas om. Inte minst blir den populära myten om det fria valet svår att upprätthålla. Om det är som Beskow föreslår, vad är det som berättas när en människa tar det sista förfärliga steget? Troligen att inga fria val finns kvar.