Det är ingen hemlighet att 20-årsjubilerande Rancid varit något av en drömbokning för West Coast Riot ända sedan festivalen startade 2008. Vilken lycka då att Rancid när de väl kommer hit (tio år efter förra Sverigebesöket) får spela i skön kvällsbris och med en sjunkande kvällssol som backdrop.

Till skillnad från smådystra syskonfestivalen Pier Pressure, som aldrig lyckades finna sin identitet och därför lades ner, känns West Coast Riot alltmer som Metaltowns roliga lillebror, och Bay Area-punkarna från norra Kalifornien sammanfattar rätt bra vad West Coast Riot handlar om: adrenalinstinn sprittande kängpunk, ett jäkla drag och några tusen tatuerade tjommar i gubbkeps, inte sällan med leenden breda som Älvsborgsbron när Rancids båda gitarrister och sångare, Tim Armstrong och danskättade Lars Frederiksen, öser på så att svetten stänker över hela området. De verkar om inte lyckliga så i alla fall riktigt nöjda över att spela i Sverige igen.

Inledande Radio och Roots radicals sitter som man kan förvänta sig, stenhårt alltså, medan sången i Last one to die glappar betänkligt. Inte heller East bay night från senaste plattan tas emot med något större jubel från publiken. Inte så konstigt. De flesta har såklart kommit för att lyssna på Rancids punkpärlor från första hälften av 90-talet. Låtar som Salvation och Old friend, som möts av rungande applådåskor, och Fall back down där jag minsann tror att varenda käft i publiken sjunger med.

Själv längtade jag mest efter Time bomb och Ruby Soho, två av de där låtarna – de förtvivlat få – som jag aldrig tröttnar på. Har försökt. Går inte. I går kväll kom de som första och sista extranummer. Och just där och just då kändes det som sommarens musikaliska höjdpunkt. Hittills, vill säga.