För tjugo år sedan skrev musikkritikern och Village Voice-krönikören Nat Hentoff en principfast bok med titeln Free Speech For Me – But Not For Thee. Den handlade om amerikanska konflikter kring yttrandefriheten och gavs ut strax efter det iranska ayatollaväldets dödsdom mot Salman Rushdie.

Impulsen att censurera andra är starkast hos dem som försäkrat sig om tillgång till absoluta sanningar.

Varför lär ni oss att läsa för att sedan säga att vi inte får lov, undrade Hentoff och radade upp exempel på hur moralkonservativa bibelläsare agerat för att rensa ut ungdomsböcker från biblioteken. Men tankepolisiär verksamhet hittade han också till vänster, där en rigid självrättfärdighet kunde tillåta att begrepp, åsikter och publikationer i anständighetens namn stämplades som oanständiga.

Hatet rör sig in på yttrandefrihetens domäner och driver mot dess utkanter. Europa tolkar friheten att säga vad som helst snävare än USA, men har vi därför ett bättre debattklimat? Tendensen att definiera bort andras uppfattningar som hatiska öppnar knappast dörren för analys eller argumentation. Hat riskerar i stället att bli ännu ett inflatoriskt begrepp tömt på mening, pendlande mellan burdust människoförakt och urbanchic kultursidesattityd.

I en aktuell bok, The Harm In Hate Speech, resonerar juridikprofessorn Jeremy Waldron moralfilosofiskt om det verbala och skrivna hatets följder och noterar att vi frestas att ta för lätt på följderna av det sagda. Hatet är här politiskt, kulturellt, religiöst; en konsekvens av en ideologi, det som hos oss beskrivs som hets som folkgrupp. Ett fungerande samhälle kännetecknas enligt Waldron av att alla tillåts sköta sitt utan att känna sig hotade, ”på basis av armlängds respekt”.

Även isolerade hatiska utfall mot utpekade grupper kan undergräva samhällsmoralen, menar han och pläderar för att amerikanerna bör se över sitt yttrandefrihetsskydd och den legala toleransen. Hans kritiker har framhållit att hate speech i USA brukar framkalla motmanifestationer, ett slags demokratisk desarmering, och att det finns rader av samhällsföreteelser som borde kunna stoppas med hänvisning just till att de uppmuntrar till våld.

Hat står i svenskt sammanhang för åsikter man själv ogillar. Det är lika dumt som att gå runt och känna sig kränkt för att man inte får precis som vill.