Det finns country och country. Den sorten som Lady Antebellum spelar är både fnyst åt och föraktad i vissa kretsar. Och visst är inslagen av mjukrock och pop tydliga och stora – många har säkert hört jättehiten Need you now utan att tänka på just country – men samtidigt råder det ingen tvekan om vilken genre som utgör grunden och att det är där hantverket finns.

Trion behöver inte ens hela första låten - We owned the night - för att visa sin styrka: stämsången och duetterna. Varken Hillary Scott eller Charles Kelley har egentligen särskilt speciella röster, men hans lätta rasp och hennes Nashvilleradioröst funkar fint tillsammans. Inte på det magiskt melankoliska countryviset, utan högeffektivt och topplisteinriktat. Med stöd av gitarristen Dave Haywood blir det emellanåt riktigt maffigt. Samtidigt kan upplägget bli förutsägbart, som ett ofta upprepat samtal, och scensamspelet finns där alltför sällan.

När vokalduon lever sig in även visuellt, som i slutet av Just a kiss, kommer ett välbehövligt lyft. Hemma i USA var det länge sedan bandet spelade på ett så här litet ställe (jag har aldrig sett så många turnéfordon utanför Trädgårn som den här kvällen) och med ett fem man stort kompband blir det lite trångt. Charles Kelley jobbar på att få upp stämningen och fyrar av sitt anmärkningsvärt vita leende – och går till och med ut i publiken under Love's looking good on you – men det kommer inte riktigt igång.

Ibland blir allt stelbent rockigt, och trion förlorar lite av sina rötter, men Perfect day får mig att vilja packa väskan för en roadtrip i USA och Run to you visar exakt hur popcountry ska låta. För att inte tala om Need you now, en både smart och inkännande sång, en sådan hit alla musiker borde drömma om att ha skrivit. Där märks det tydligt hur svärtan förgyller och förbättrar ett annars ganska glassigt band.