Före, ur, vid, under. Prepositionerna observerar förhållanden och danska Inger Christensen (1935-2009) har noterat deras diskreta roll.

Hon var en sådan sparsmakad författare som aldrig styrde mot någon framvällande palaverprosa. Istället finns i hennes romaner, dikter och essäer ofta koncentrationstillstånd av plötslig klarhet – sonettkransen Fjärilsdalen, matematikserien i Alfabet, renässansromanen Det målade rummet. Jag läser nu essäerna i Hemlighetstillståndet (Ariel).

I en av texterna får ordgrupperna karaktär. Alla substantiv är mycket ensamma – som "silke". Adjektiv är hjälplösa – som "blått", men adverb är ganska självsvåldiga. De ställer sig före. Verben är däremot mycket medgörliga. Prepositionerna är närmast osynliga. De håller upp språket på samma sätt som rymden bär planeterna.

Hemlighetstillståndet är Christensens namn för själva den spekulativa bryggan mellan språk och fysisk värld. Ett slags urchiffer som romantikern Novalis en gång kallade "Wunderschrift".

Antingen finns det som bara finns i språket eller så överensstämmer det med den verkligare verkligheten. Däremellan stiger det ett högljutt mummel. Vad skulle vi för övrigt göra utan det? Christensen skrev 1969 en hel bok om just ordet Det.

Inger Christensen som var en mycket genomtänkt person hävdar att litteraturen ändå måste anta att det finns ett samspel mellan naturens former och språkets ordningar. Det är ett hemlighetstillstånd. Det är kanske lätt att avfärda lite snipigt, men därmed blir det stora sammanhanget så ändlöst mycket tristare.

Christensen kunde kanske beskrivas som en sekulär mystiker. Språkliga tillfälligheter kan ju plötsligt få en märkligt ordnande roll. Paradiso innehåller samma bokstäver som Diaspora, skriver Christensen. Slumpens ordning. Utan sådana förbindelser skulle James Joyce inte ha kunnat skriva vidunderliga böcker som Ulysses eller Finnegans wake, tänker jag. Det var hans världsförklarande "Chaosmos", enligt Umberto Eco.

Det låter ju som prilligheter som kan expedieras med ironi men litteratur innehåller ofta denna barnsliga trosvisshet som mer inbjuder till frågor och förundran än till arrogans. Slumpen erbjuder oss helt enkelt ett skydd mot överproduktionen av ordning.

Inger Christensen visste att vi inte kan ställa oss i något idealt utanför: "Vi kan inte förstå utanför förståelsen", men vi kan likväl dansa med världen. Fjärilarna flyger däremellan. Det är därför vi bör älska till prepositionerna. Före, ur, vid, under...