"Häng ut mig med". Det har varit budskapet från ett stort antal twittrare de senaste dagarna, i solidaritet med de tre 17-åringar som hängts ut på rasistiska sajter efter att de försökt anordna en antirasistisk motdemonstration. Hotbilden mot de unga flickorna kommer ett år efter Utøya och gör det uppenbart att kampen mot främlingsfientliga krafter är långt ifrån över.

Under ett år har vi levt med minnen, vittnesskildringar och berättelser från det skoningslösa våldet i Oslo och på Utøya. Ändå är det svårt att vänja sig. När jag läser den nyutgivna boken Jag lever, pappa av Siri och Erik Sønstelie rinner tårarna igen. Här berättar både en dotter på Utøya och en far inne i Oslo ingående om sina minnen från den 22:a juli och den bearbetningsprocess som följde. Utlämnande skildras familjens försök att hämta sig och den traumatisering som blev ett faktum för de överlevande ungdomarna. Återigen kommer händelserna så nära.

Svårast är att läsa om dagarna innan. Den där tiden före någon av deltagarna på AUF:s sommarläger visste att det snart skulle finnas ett fasansfullt "efter". Siri Sønstelie skriver om kvällsbad, fotbollsturneringar, gemenskap och sånger så att alla som någon gång varit ung och engagerad känner igen sig. Vi är så många som varit på just sådana läger, fyllda av nya vänner, dålig nattsömn och massor av intryck. Vi har lärt oss saker, blivit engagerade i det som känts viktigt för oss och drömt om ett bättre samhälle tillsammans. Därför är det fortfarande – ett år senare – så ofattbart att ett sommarläger i vårt grannland förvandlades till en mardröm där Siri sprang över fotbollsplanen som hon spelat på kvällen innan för att undkomma en mördare. Inte en förvirrad galning, utan en terrorist med siktet inställt på att döda så många som möjligt av dem som han menade hotade hans rasistiska ideal.

Det som hände den 22:a juli 2011 var ett angrepp på demokratin och det politiska engagemanget. Det blev uppenbart att det främlingsfientliga hotet slår mot alla som tror på ett mångkulturellt samhälle. "Det var som om ni fattade att inte bara vi drabbas av det rasistiska våldet", påpekade en vän med invandrarbakgrund för mig och jag insåg hur rätt han hade. Den där känslan av att vara en möjlig måltavla och att ha en hotbild över sig, som han hade levt med under två perioder av lasermän och en rasistisk retorik i såväl utomparlamentariska grupper som i riksdagen – den var också min känsla nu. Ett år efter Utøya måste vi fortsätta låta modet och engagemanget för en fri demokrati vinna över hatet.

Elin Grelsson Almestad