Det finns flera sätt att förgöra ett land och undergräva dess möjligheter.

En somalisk exilförfattare, som jag träffade på biståndskonferens i Rom i början av juli, oroade sig för att bortjagandet av kulturinstitutioner och medieoffentlighet har lett till att det somaliska språket lakas ur och förlorar nyanserna. Dåligt språk ger dåliga tankar, sa han.

Kanske är vi inte särskilt genomtänkta själva just i frågan om bistånd. När jag för åtskilliga år sedan gick en utbildning för biståndsarbetare vädrade vi mitt i alla rapporter om torka, svält och inbördeskrig ungefär samma invändningar som hörs idag. Bistånd kan bli ett beroende; det ska fylla i hålen och bristerna, men orsakar samtidigt nya. De som reagerar starkast om biståndet ifrågasätts är de som arbetar inom systemet och därför ogärna ser att det ändras.

I sin bok Getting Somalia Wrong? skriver BBC-journalisten Mary Harper inte i första hand om bistånd, men kan inte undgå att nämna det kringresande kollektiv av mer eller mindre självutnämnda somaliska talesmän, som med viktig konferensmin och nya pressveck på kostymerna intar det ena lyxhotellet efter det andra för att diskutera landets framtid och sitta i smågrupper och prata strunt om varandra. Jag har nu på kort tid stött på dem under takkronorna både i London och i Rom och har precis som Harper svårt att se dem som annat än en tragisk utväxt på biståndsindustrin.

Den zambiska ekonomen Dambisa Moyo, författare till den kritiska boken Dead Aid och aktuell med Winner Take All, om Kinas växande inflytande, påpekar att Afrika under de senaste 50 åren har tagit emot mer än tusen miljarder dollar i internationellt bistånd. Har det lett till att afrikanernas liv förbättrats?

Afrikanska politiker är enligt henne mindre intresserade av långsiktig självförsörjning än av att hålla sig väl med biståndsgivarna. Så länge de fortsätter att betrakta biståndet som permanent, en rättighet utan bortre tidsgräns, kommer de inte att tänka strategiskt och vidta de nödvändiga åtgärderna för att föda och utbilda befolkningen.

Då och då kan jag överväldigas av likheterna mellan biståndspolitik ute i världen och integrationspolitik på hemmaplan här i Sverige. Ur kombinationen av dåligt samvete och vilja att göra gott uppstår en behovsframkallande hjälpindustri, som skaffar sig eget liv och i sämsta fall ställer sig i vägen för förändringar.

Dambisa Moyo hävdar att Afrika fortfarande behandlas annorlunda än andra världsdelar, som icke utvecklingsbart. Vad åstadkommer integrationsverksamheterna här hemma utöver sysselsättning för de integrationsverksamma?

Lars Åberg