Ridley Scotts film Prometheus 2012 blev lite som Robert Scotts expedition till sydpolen 1912 – starkt försenad frös den till sist fatalt fast. Det är inte heller otänkbart att jämförelsen med Robert Scott lekte någonstans i Ridley Scotts tankar när han sände i väg sin expedition på skeppet Prometheus mot yttre rymden.

Kritiken har konstaterat att filmen inte nådde fram till Scotts storverk Blade Runner eller Alien 1 för en trettio år sedan. Filmen har avfärdats som kristen eller pseudokristen, pueril eller bara dum, likväl hänger en frustrerad förhoppning kvar om något sorts brutalt och religiöst tolkningsrum. Där fann Fredrik Strage "ett rysligt nöje ­ – åtminstone för oss gravt obildade" (DN 13/7).

Det lät kokett, men trots Noomi Rapaces dinglande kors och magstarka kejsarsnitt behöver man inte helt uppslukas av frågor om den moderne prometheus, den frånvarande guden eller ens den onde demiurgen. Djupsinne i cellofan är ändå Hollywoods specialitet.

Jag fann mig lätt nedkyld redan halvvägs in i filmen, men insåg då att dess behållning kanske inte enbart var en spaning efter mänskligt ursprung eller ens rysligt nöje i 3 D, utan även dess populärkulturella sidotricks av dekorationer och mystifikationer.

Som det där blåsvarta kolumbariet för hologramvarelser – lite som Peter Pan's Tingeling. Som när ett dräglande tandmonstrum musiceras av Chopins Regndroppspreludium...

I inledningens tidresa skådar vi ut över ett hisnande vattenfall där en prometheusgestalt stapplar fram ur kyliga dimmor och inmundigar något starkt. Chillisås föreslår den alltid idérike Michael Wood i sin senaste At the Movies (London Review of Books). Ja, sannolikt då Naga Jolokia, världens starkaste eftersom denne Prometheus snabbt krakelerar. Det gjorde aldrig romantikern William Blakes muskelgrek i bildförlagan Prometheus Bound. Han var före chilisåsen.

En annan apart detalj ur den cineastiska lekkammaren är annars hushållsandroiden David som tycks identifiera sig med Peter O'Toole i Lawrence of Arabia: "There is nothing in the desert and no man needs nothing." Sug på den. Michael Fassbenders utsökt talande men dekapiterade huvud kunde serveras en birollsoscar.

Sedan har vi farkostens kapten Janek – en svart cool cat som gärna flörtar men annars inte hetsar upp sig i onödan. Han myser till humanismen i en då hundraårig poplåt – Stephen Stills "Love the one you're with" (eh...1971). Förmodligen hippievisdomens sista kosmiska rest i detta omänskliga grannskap.

Ridley Scotts film blir så efter hand till en postmodern Frankenstein, halvt tinad och sammanlappad av olika cineastiska förväntningar – dels av en "sense of wonder" och brutalitet, dels av cineastiska lekar och citat. Gud är nödvändigtvis inte God, men låt oss då för en stund också se till de små spelens nöjen.